Baksidan av långdistans

Posted in Ångest/Depression

Inatt är en sån där jobbig natt när känslorna bara svämmar över. Den allra största boven i det här är väl mitt långdistansförhållande jag har över Atlanten. Jag är inte skapad för att älska på distans. Hela min kropp och själ gör ont just nu pga kan inte bara hoppa på tåget och åka till honom, eller en buss eller en bil och mötas halvvägs i några timmar..

Min kropp är inte gjord för att somna kallt och ensamt på kvällen till ett sms.

Jag är en känslomänniska, vilket betyder att jag känner mycket. Alltså redan innan ångesten. Och just nu känner jag mig ensam, trots att vi skriver varje dag. Men jag känner bara att jag behöver närhet. Att bara känna en hand på ryggen eller att armbågarna snuddas vid när vi sitter bredvid varandra i soffan. Att höra hans röst kan göra min dag så mycket bättre, för om jag blundar kan jag låtsas att han är här. Men då känns det värre när jag öppnar ögonen och inser att det är jag själv som håller om mig och han är där inne i mobilen.

Jag är inte gjord för att älska på distans, jag är gjord för att vara nära. Att kunna möta blickar och göra en grimas och puttas lite skojsamt. Inte vicka på mobilen så att jag förstör bilden på mig på hans mobil, 7 520 km bort…

Och jag förstår att vanlig distans är skitjobbigt! Jag förstår det. Men ni inser inte ens lyxen av att ni kan för mindre än sex tusen kronor ta er till er älskling, närsomhelst utan att det tar 24h. Och snälla rara ni, kalla det inte långdistans när det är mindre än 2 timmars bilväg.. För ni inser inte ens lyxen ni har att ni kan för under tre hundra kronor ta er till er älskling och bara hålla om varandra. Sist jag ens rörde honom var snart 5 månader sen.. och det gör ont i varje liten del av kroppen att jag inte kan göra det förrän om 1-2 månader till.. När han kommer hem och vi har 6 timmars resväg kommer vi kalla det vanlig distans, för det är ingenting jämfört med att flyga över Atlanten. För då kan jag ta tåget halvvägs närsomhelst och så kan vi ses på en fika och bara vara nära varandra. Det är en sån vardagslyx som ni andra nästan tar för givet eller inte ens ser..

Inatt är bara en sån jobbig natt. När jag inser att anledningen till varför min magkatarr fortfarande är kvar efter 5 månader.

Är för att det är 5 månader för länge jag varit ifrån dig.

4 Kommentarer

  1. Nellie säger:

    Förstår hur du tänker men jag tycker ändå att du uttrycker dig lite konstigt. ”Snälla rara ni, kalla det inte distans om det bara är 2 timmar bort”. Som att din sits är värd att kallas för jobbig men andras med mindre avstånd är inte tillräcklig? Låter lite som att du gör ner andra, att dom inte har rätt att tycka att det är lika jobbigt som du gör. Bara för att båda bor i Sverige måste det inte vara lättare att ta sig till varandra, många kanske inte ens har råd att lägga pengar på tågbiljetter när dom vill utan måste spara ett bra tag. Tycker att ALLA har rätt till att känna samma smärta vare sig det är 2 timmar bort eller längre, man ska inte jämföra andras situation med sin egen och göra ner andra. Har haft en vän som inte träffade sin pojkvän på över 1 år pga han jobbade i australien, har dom då rätt att förminska din situation? Vet inte om det var detta du menade, men du borde fundera på hur du uttrycker dig!

    1. izahaggstrom säger:

      Hej hjärtat och tack för din kommentar. Jag känner att vissa uttryck borde man tänka sig för när man pratar med varandra då man kan ta illa upp. Tex säga ”åh sån ångest jag har idag över ett prov!!” Till någon med panikångest som knappt kan stiga upp ur sängen. Eller som nu då jag ligger och gråter över att mitt LÅNGdistansförhållande gör att jag måste betala minst 6000kr och fixa med esta, hotell, och pengar till mat. Samt att tiderna måste matcha och oftast funkar inte det. Men har man 2 timmar är det mer ett distansförhållande då man faktiskt kan närsomhelst ta ett tåg till sin pojkvän som bor 45 minuter bort. Och jag blir på riktigt ledsen över att man använder något sånt ord till all slags distans, som självklart är jobbigt. Men när det gäller själva distansen är ju 7000km mer än 40km. Värt att nämna då du nog är ny är att min pojkvän är i USA nu och det är ungefär så som din vän har. Jag menar då specifika personer som har pojkvän mellan 45 och 1 timme bort 🙂
      Men tack och vad kul att du blev så upprörd över mina känslor, det är jättekul. Ett tips till dig, nästa gång du börjar brinna över ett inlägg jag skrivit när jag ligger och gråter och behöver att någon håller om mig. Tänk ett steg längre, borde jag skriva ut min åsikt? Eller bara förstå att den här människan nog lider. Kram.

  2. Nellie säger:

    Tror inte du riktigt förstod syftet med min kommentar. Någon kanske ligger och gråter för att ens pojkvän är 2 timmar bort och att då läsa hos någon att ”det inte är rätt att känna så då min pojkvän är längre bort” tycker inte jag är okej, är väl det sista den personen vill höra då. Hade inte reagerat om du skrivit om dina känslor, utan att du fick andras problem att låta mindre än dina då dom faktiskt kan tycka att det är lika jobbigt. Alla är olika känsliga och alla har inte heller råd att bara ta ett tåg bara för att det inte är flera timmar bort.

    1. izahaggstrom säger:

      Fast vet du vad gumman, jag skrev precis ett inlägg om detta då det du skrev verkligen förstörde mitt humör som jag kämpat så himla länge med att få upp. Du verkar vara ny här och har inte läst min presentation, jag lider av panikångest och att få en sån kommentar på ett inlägg jag skrivit under panikgråt gör skitont. Ta gärna in det och tänk efter nästa gång.

      Och två timmar bort går att lösa mycket enklare än 24h bort beroende på flyg osv. Och det är stor skillnad på den saknaden, för jag kan inte ta en spontantripp. Medan de som jag syftade på faktiskt kan ta tåget dit för mycket mindre pengar eller bara mötas upp halvvägs då blir det hälften så dyrt. För mig är halvvägs i Chicago, ser du skillnaden? Och dit kostar det fortfarande 4000kr. Läs gärna mitt senaste inlägg, eller inte det är upp till dig. Men om du verkligen tog åt dig så pass att du kände att det här bara måste jag kommentera på så ber jag om ursäkt, för att jag sårade dina känslor. Men du sårade mina känslor rejält med det här med. Min saknad och panikångest har gett mig magkatarr och sömnlösa nätter, hade Filip bott i Dalarna som han vanligtvis gör så hade jag åkt varje helg, och dit är det 6 timmar. Men det är bara jag, jag hade hellre jobbat hårt för att ha råd med tågbiljetter och kunna träffa honom. Det är dock bara jag och alla är olika.