Utmattningssymptom?

Posted in Ångest/Depression

Jag är påväg att bli utmattad igen..

Senaste veckorna har varit så mycket med skolan och jobb/ekonomi vilket har gjort att jag känner mig helt slut och svimfärdig varannan dag. Därav ingen bloggning för jag har helt enkelt prioriterat mitt mående över blogg då de få minuter per kväll jag har åt mig själv vill jag mysa med F och Aspen.

Det positiva jag ser nu är att jag om mindre än en månad är det sommarlov och då ska jag bara jobba juni och halva juli sen lov tills september. Så behövligt!!! Jag ska försöka blogga så gott jag kan men nu vet ni hur det ligger till och jag är livrädd över att gå in i väggen som jag gjorde 2015/2016.. varit mycket stress privat gällande personliga saker som jag helst inte tar upp här och som jag tror ni har förståelse för.

Just nu sitter jag och kollar en föreläsning i soffan med Aspen vid min sida och efter det ska jag skriva på en inlämning och läsa ett par kapitel i en bok vi ska ha seminarium i. Det är fredag, solen är halvt här och det ska bli uppemot 20 grader i helgen så vi ska bara mysa och ta det lugnt jag och familjen!! Kanske köpa en grill, vi får se lite med det men båda längtar efter grillat. 

Köpte mig en fin bukett häromdagen för att jag förtjänade det ♡ 

Våga vara dig själv

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Något som ni kanske inte visste om mig är att jag alltid har haft väldigt svårt att passa in. Då menar jag inte passa in som i att jag haft en annorlunda stil än alla andra utan mer på det sättet att vara en i gänget. På alla skolor och förmodligen arbetsställen med så skapas det ju gäng, de som umgås lite mer än alla andra och skapar de där speciella banden. Under i princip hela skoltiden var jag den som istället ”försökte för mycket” att passa in och smälta in men kände mig alltid som den i kanten. Jag såg hur alla andra tjejgäng blev så tighta med varandra och umgicks efter skolan, festade, fikade, shoppade och jag ville ha allt det med. Förmodligen finns det fler av er läsare som känner samma sak? Och går igenom det just nu till och med?

Tyvärr har jag inget positivt svar till hur jag fick det att bli så jag hamnade där i gänget, jag antar att de kände på sig hur mycket jag försökte. Vilket förmodligen gjorde allt ännu värre och jag blev jobbig. Däremot blev allt bättre den dagen jag kände ”skitsamma, då får jag vara själv”. För det är som med kärlek, så fort man slutar leta så kommer kärleken. Samma sak med vänner, så fort jag slutade försöka passa in så kom Elin och Olivia som är mina närmsta vänner än idag. På universitet är det samma sak där men bland vuxna, och nu har jag hittat jättefina tjejer som jag blivit nära vän med. Trots att vi knappt ses med distansen.

Så mitt tips för er som kämpar, sluta försöka även fast ni känner att det är läskigt att kanske bli själv. För då går du tillbaka till att vara dig själv och det attraherar både kärlek och vänner om du är ditt äkta jag. Jag är ett levande exempel på det! För detta var något som bidrog till min psykiska ohälsa otroligt mycket, att ständigt sätta krav på sig själv och inte kunna nå upp till det. Våga vara dig själv och våga kunna vara själv, ibland är det bättre att bara kunna umgås med en person som blir ens absolut nära vän istället för ett helt gäng tjejer. Men det är bara mitt eget råd och för mig har det funkat mycket bättre och jag trivs oftast bättre att vara med färre personer än jämt och ständigt vara ett flertal som går överallt tillsammans. Det har hjälpt min egen psykiska hälsa väldigt mycket att våga vara mig själv och vara själv. Så det är ju värt att testa?

1 Kommentar

Fredagsfeeling

Posted in Ångest/Depression, Okategoriserade

Godkväll fredag och välkommen helgen!

Denna vecka blev jag tvungen att fixa ihop två veckors missad skola pga sjukdom + jobba två heldagar från 8-17 så man kan säga att jag varit väldigt slut på kvällen och somnat direkt. Däremot försökte jag blogga i onsdags när jag väl hade tid men då funkade inte finest.se hemsida.. och på kvällen hade jag och F 22 månaders firande då jag är i Luleå under den dagen nästa vecka. Dessutom åkte han idag till Leksand över helgen då hans mamma fyller år och jag som ska flyga redan på söndag stannade kvar hemma.

Däremot så kommer mina föräldrar hit imorgon och mamma stannar kvar över natten så jag blir inte själv för länge! Blir annorlunda när vi får hem katten för då känner man sig inte lika ensam där hemma. Det är extra jobbigt för mig med panikångesten att vara själv. Jag får känslan av att något hemskt kommer hända och då jag flyttade så långt från alla i familjen och vänner blir jag väldigt ensam här. Känner ju inte någon här i Hallstahammar heller så blir tyvärr att jag förlitar mig mycket på F och hans bror när det gäller sällskap.

Dock tycker jag att jag blivit mycket bättre, var några veckor sen jag fick en panikattack och andnöd, fick in luft men kunde knappt få ut luft. Har varit stressad över ekonomi och annat runtomkring men det känns som allt börjar lugna ner sig. Tror att såfort lillen som kostar mest pengar just nu kommer hem så kommer det att kännas så värt det bara vi får en tredje familjemedlem som ger lägenheten mer liv och värme. Samt att med honom kommer våren…. så härligt!!

Här har ni en bild på vår lilla sötnos som kommer att komma hem om 26 dagar…. längtar så vi spricker!! Och mars kommer gå snabbt pga Luleå, födelsedag och påsk i Linköping.

Allt känns så bra nu, för vi är som ett team här hemma och gör allt tillsammans och på något sätt faller jag bara mer och mer för honom varje dag ♡

Nu ska jag äta lite popcorn och kolla på serier i vardagsrummet tills det är sovdags! Sen kommer mamma och pappa hit… ska bli kul att de får se lägenheten nu när den har fått lite mer liv och mer inredning. Sist de var här hade vi inte så mycket haha 😉

”Det perfekta livet”

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Ibland behöver man ta det lugnt och fokusera på sig själv. Bland de flesta saker och ämnen jag ser florera på sociala medier och bloggar är hur all press på det perfekta livet skapar psykisk ohälsa, till den grad att man får en kris och rent av går in i väggen. Jag förstår ju själv hur det är, jag var där för ungefär 2 år sen. Vilket förövrigt känns overkligt att säga, vintern/våren 2016 som var mitt mörkaste. Nu förstår jag inte hur jag kunde vara så naiv och blåögd till allt, att jag ville ha det perfekta livet och skämdes över att inte ha egen lägenhet, att jag blev tvungen att flytta hem igen osv, listan bara fortsätter.

Jag minns själv hur mina mål såg ut, att jag skulle äga vissa inredningssaker, möbler och ett speciellt djur. Då skulle jag vara lycklig, för då skulle mina bilder bli så himla fina och inspo!! Och när det inte funkade föll ju allt, att hålla uppe den där fronten det funkar inte. Och jag ser hur fler och fler influencers hamnar där.. vilket fått mig att tänka på min egen situation.

Ikväll ligger jag hemma istället för att kolla hemmamatchen F spelar, har sen igår känt mig hängig med frossa och feber. Men jag har alla dagar i veckan fysisk ohälsa än psykisk ohälsa pga stress över det perfekta livet. Ingens liv är perfekt men jag tycker att jag gör det bästa av allt nu, något jag inte gjorde förut. Och nu är det inte viktigast att lägga ut en bild varje dag som ska vara 100p, utan det kan gå en vecka mellan varje utan att det gör något. För det är inte vad som är viktigt för mig, Filip och mitt mående, vår vardag och det är vad som är viktigast. Samt att vi båda har lite att se fram emot den här våren bl.a. och det är mer värdefullt än att livet ska se så perfekt ut utåt. Även fast mitt liv just nu är väldigt, väldigt bra!

Slut på år ett

Posted in Ångest/Depression, Okategoriserade

Nu är det snart helt slut på första året som förskollärarstudent.. och om det känns? Ohja, bara en inlämning kvar sen tar jag lite lov i form av jobb!! Dock är jag väldigt seg i huvudet nu efter en skriven tenta imorse, skrivit på två olika inlämningar varav den ena är klar och den andra till hälften klar och på torsdag kväll när Filip har träning kommer jag skriva klart den.

Därför har det blivit dåligt med bloggning här, jag har haft otroligt mycket saker att göra här hemma med skolan och tentaplugg så huvudet nästan brunnit upp. Fått några tråkiga besked om (f.d.) klasskamrater som nu byter lärosäte eller helt hoppat av, men då känner man sig extra taggad och peppad på att i juni 2020 ta emot diplomet som leg. förskollärare!

Med hjärnsmälta kommer panik och med panik kommer ångest vilket leder till panikångesten som gärna tittar förbi när det inte passar, en natt kunde jag inte sova p.g.a. den så jag satt uppe hela natten med min statistik inlämning som nu är helt klar. När allt är som mest kaos på nätterna är då jag arbetar som bäst av någon anledning.. men med Filip vid min sida så klarar jag mig förbi allt sånt jobbigt som kommer med den psykiska hälsan. Överlag nu så mår jag faktiskt bra, är lycklig och nöjd med det liv jag har. Samt att vi nu har något extra roligt att se fram emot nu i vår (och sen i sommar såklart med resan)  när vi tar ett lite större steg tillsammans!! Något som jag längtat efter väldigt länge dessutom och det känns så bra att båda två verkligen vill det här – och det inte bara är jag som tjatar på honom utan han tar även upp det ämnet lite då och då.

Dock så känner jag verkligen inte för att tiden ska gå snabbt utan jag trivs så bra där jag är nu med vårt liv tillsammans och vardagen, det behövs inte så mycket mer just nu. Jag är redan så himla lycklig.

Tankar kring kärlek och tidigare år

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Imorse vaknade jag av att snöplogen var utanför på baksidan/innergården och skrapade för fullt. Och då visste jag att snön äntligen är här! Det är verkligen så himla mysigt med snö, inte när man ska använda bilen och vi inte äger en snöskyffel så jag lär få stå med händerna och fötterna för att få bort snövallen de fixat bakom bilen… Men det löser jag och ska köpa en imorgon!!

Däremot så var det riktigt mysigt att gå omkring i morgonrock med en kopp rykande svart kaffe, stor frukost och en massa tända ljus. Då hade jag verkligen hemma-känsla och jul-känsla med allt vitt utanför. Älskar!! Ni vet när man äntligen börjar känna att man landat i hur vardagen är och att det faktiskt nu är min vardag och inte att jag väntar på att jag ska åka ”hem” igen, för nu är hemma där Filip är. Och jag älskar den känslan lika mycket som jag älskar honom.

Något jag tycker om att göra är att kolla tillbaka på äldre blogginlägg från min förra portal och se hur jag mådde då och sättet jag skrev på jämfört med nu. Minns faktiskt att jag gjorde nästan exakt ett sånt här inlägg för ungefär två år sen, mitt i en falsk värld av kärlek och lycka, där jag byggt upp en bubbla och inte kunde se verkligheten.. Tror att nästan alla tjejer någon gång har varit där och varit så blinda för sin kärlek till just kärleken. Att man inte vill något annat än att det ska lyckas, där var jag för två år sen. Det lyser igenom på alla bilder och alla inlägg hur blind jag var och naiv, bara för att jag så jättegärna ville flytta hemifrån, ha så som jag har nu och då skapade jag det för mig själv. Vilket gjorde att min depression bara blev ännu sämre och jag föll mer och mer istället för att bli starkare för trots att vi var två var det bara jag där. Om ni förstår? Nu så är vi två genom allt och det är självklart att man blir oense men sånt löser man tillsammans och blir ännu starkare som en duo.

Jag minns att jag drömde om livet där från minuten han kom hem blev det ett hem, för det var inte lägenheten som var hemmet utan det var honom och kärleken till honom. Att tända ljus, nåt bra på tv:n, varm chai, mjukiskläder och tofflor och bara ha det livet. Tro mig jag försökte verkligen, fler gånger under de åren, just för att då var det något jag längtade efter så mycket att jag skapade en egen verklighet som inte stämde överens med den verkliga verkligheten. Den som alla andra såg. Men så fort jag sa till mig själv att ”nej nu blir det inget mer dejtande på över ett år” så kom ju självklart min drömkille in i bilden först som en vän men sen växte det till något mer och nu nitton månader senare är han min allra bästa vän och partner. Precis som det ska vara. Jag tror lite det var poängen, jag skulle sluta leta för att hitta, eller bli hittad av, honom med stort H. Allt jag blev utsatt för som både barn och ungdom ledde till att få den allra bästa karma, min Filip och jag tror det var nyttigt att ha haft dåliga förhållanden eftersom att nu uppskattar jag allt han gör så mycket det bara går. För jag vet ju hur dåligt jag har haft det innan och det går inte ens att jämföra med hur det är nu. Allt blir bra till slut, det gäller bara att rida ut stormen och inte ändra sina värderingar, för när det väl kommer tillbaka så kommer det i mångfald.

Min ångest idag?

Posted in Ångest/Depression

Min panikångest idag. Vad finns det att säga om det nu?

Den är kvar, varje dag och varje kväll. Vid småsaker kan hjärtat börja slå fort som satan och andetagen blir fler och kortare, men en sak är annorlunda nu. För det räcker med ett litet leende från Filip så försvinner det direkt, det är som att jag har hittat min lugna tryggpunkt. Den saken som får ångesten att försvinna. För vissa är det en speciell låt, ett hörn i hemmet eller en speciell person. För mig är det en speciell person och tack vare honom är min ångest, speciellt panikångesten, nästan aldrig helt på besök.

Vad mitt mål är, är att jag inte ska behöva tabletter för att må bra. Utan jag ska bli så pass stark i mig själv att klara av när jag får attackerna och hitta de små knepen. Och jag är inte där än, jag tror faktiskt inte att man någonsin blir helt fri från sina hjärnspöken i form av ångest. Men man lär sig hantera det bättre än innan. Jag är bara ett steg längre fram på vägen och det har jag till största del att tacka min fina Filip ♡♡

Varvar ner – FÖRLÅT

Posted in Ångest/Depression, Okategoriserade

Jag vill bara starta med att säga förlåtförlåt för hur jag bara slängde ur mig allt förut!! Men jag var i chock, vilket ni kan förstå. Och väldigt rädd men även förbannad. Satt och skakade, helt röd i ansiktet och var sekunder från en så stor panikattack. Det var hemskt… Men efter att jag fick lätta på bröstet så blev det bättre, kändes så skönt att få skriva av mig. Så nu lägger /kastar/ jag allt det här åt sidan och tar konsekvensen jag får av min miss med RO och går vidare med mitt liv. Startar ett nytt kapitel nu så att säga, bort med det gamla in med det nya.

IMG_7324

Så jag och mamma åkte ut och övningskörde i 45 minuter, var skönt att få bort tankarna på annat kan jag lova! Och nu när jag kom hem gjorde jag lite peeling (INTE SMYGREKLAM) från märket Emma S. Den har verkligen hjälpt mitt liv och min hud, kan rekommendera den över att använda sån där svart mask! (ÅTERIGEN INTE REKLAM UTAN MINA ÅSIKTER) Ligger nu i sängen med lite godis, jag vet att det är onsdag… men jag förtjänar det faktiskt haha. Och kollar på lite serier på datorn.

Imorgon blir det jobb 7.30 till 16.00, älskar att jobba med barn!! Även fast det regnar är det helt underbart att vara bland dessa härliga små underverk ❤

2 Kommentarer

Ångest över körkort?

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_6886

Jag tänkte gå tillbaka till mina rötter i detta inlägg och ta upp något som har med min panikångest att göra. Jag märker sällan av den nuförtiden, vilket är jätteskönt. Men ibland kan det bli för mycket av saker och då kommer panikattacken som ett brev på posten. Tex i fredags när jag övningskörde med mamma och Åsa. Jag fick 8 motorstopp i rad och fick det inte att funka. Vi kom fram till sen att jag hade fel sorts skor på mig och var inte så smooth i mina rörelser. Men där och då så bara bröt jag ihop. Jag grät och sa att jag skiter i körkort (skiter i allt) hoppar av och ville hem. Men så blev jag lite mer sur än ledsen och ville verkligen klara av det. För det är ju ännu pinsammare att dra hem och vara misslyckad än att faktiskt klara det? Och så vips funkade det helt plötsligt och jag klarade av att köra jättebra.

Jag kan tänka mig att det finns ett antal tjejer där ute som har ångest och panik över körkortet, för vad gör man om man får en panikattack när man kör? Men jag tror det man är mest rädd för är det okända. Man vet hur vägarna ser ut och att hålla koll på bilar. Det man inte vet är att koppla, växla och hålla koll på farten. Men när man väl börjar få det lite under kontroll så försvinner panikkänslan. För mig har den minskat nu iallafall. Vi ska övningsköra idag och imorgon igen för att få lite mer vana och så osäkerheten försvinner ännu mer.

IMG_6885

Men jag var en av er som trodde att jag aldrig skulle kunna ta körkort med min hsp och panikångest. Men vet ni? Ni är starkare än de tankarna, bara ni testar på ett ställe utan trafik och får känna av så kommer ni klara det. För det är ju ändå tankens kraft, om ni väljer att ha den negativa tanken kommer den vinna – eller så byter ni ut till den positiva och låter den vinna. Det är ju trots allt bara två olika tankesätt.

Much love ❤❤

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad?

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Hej igen mina fina läsare. Nu är det söndag och sent som attans, för jag kan inte somna än så ligger och drar i mig av Filips doft. Den är nämligen kvar efter helgen. Jag kommer skriva ett nytt inlägg imorgon om helgen!!

För nu idag tänkte jag gå lite på djupet, något jag inte gjort på länge. Idag söndag är det exakt en vecka kvar tills jag och den finaste människan på jorden firar ett år tillsammans. Det är helt sjukt. Och jag är så lyckligt lottad som har honom. Jag kan inte undgå att tänka på hur jag mådde för ca ett år sen. Nu när det närmar sig vår ettårsdag. Och hur tacksam jag är över att jag fick kontakt med honom när jag fick den. Hur jag var nere på botten och inte fick den hjälpen jag behövde från vården. Att de bara gav mig medicin som skapar en motsatt effekt på folk som är överkänsliga, som jag. Och att alla de runt omkring mig verkligen tillsammans står för att jag orkade ta mig vidare. Till min mamma, min pappa, min syster, min farmor och farfar och mormor och morfar. Till hela min familj för att ni var där.

Men mitt största tack den går till min största kärlek. Jag kan helt ärligt inte ens tänka mig ett liv utan dig. Och jag kan inte ens skriva det här utan att bli emotionell. Men tack vare hans stöd och att han trodde på mig så tog jag mig en lång bit på vägen innan jag lyckades orka göra det på egen hand.

Jag blir bara så ledsen av att läsa om de andra tusen ungdomarna som inte hade en sån där klippa att luta sig emot. De där tusen ungdomarna som faktiskt just nu vilar bland änglarna.. ibland kan jag tänka hur kan jag ha haft sån tur och är här. När de andra inte är det? Men allt det är tack vare min familj och andra halva, ni som fanns där när vården svek mig. Och jag kommer aldrig sluta kämpa för att det ska bli ändring. Så att ingen mer ungdom ska behöva ta sitt liv bara för att de inte ser någon annan utväg från sin smärta. För tro mig jag har känt den, och det är få saker som man kan jämföra med den. Det är som att man kan känna hur varje liten del av hjärtat gör så ont att det är jobbigt att gå till toaletten. Hur hjärnan går på högvarv och de där rösterna i huvudet som säger ”att man lika gärna kan ta livet av sig, för ingen ändå vill ha en” till slut börjar få en poäng. Men samtidigt hur man så gärna vill göra bättre för att ens familj inte förtjänar att hitta sin dotter eller son (eller icke-kön) död på sitt rum. Vad är enklaste utvägen? Blod eller inte blod? Och hur de frågorna låter mer normalt i ens öron än frågan om man ska dricka mjölk eller vatten i skolan. När ingenting betyder något mer och rösterna har rätt.

Jag är så stolt och tacksam över att jag inte är en del av den statistiken, att jag i verkligen sista sekund drogs upp från min botten. Att alla de som drog upp mig tillsammans puttade mig högre och högre upp till ytan. Och tills jag till slut äntligen kunde andas igen. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur de där rösterna kunde låta så kloka? För om jag bara hade vetat att jag skulle studera till att bli det min farmor var och att jag kommer kunna hjälpa så många barn. Eller att jag skulle vara tillsammans med mitt livs största kärlek och vara mer kär nu än innan. Då hade jag inte känt att rösterna hade rätt. Tack vare det har min lillasyster fortfarande sin storasyster, mina föräldrar sin dotter och mor/farföräldrar sitt barnbarn. Tänk om alla de tusen ungdomar som årligen förlorar sin kamp kunde få den hjälpen de med.

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad..?

2 Kommentarer