Slut på år ett

Posted in Ångest/Depression, Okategoriserade

Nu är det snart helt slut på första året som förskollärarstudent.. och om det känns? Ohja, bara en inlämning kvar sen tar jag lite lov i form av jobb!! Dock är jag väldigt seg i huvudet nu efter en skriven tenta imorse, skrivit på två olika inlämningar varav den ena är klar och den andra till hälften klar och på torsdag kväll när Filip har träning kommer jag skriva klart den.

Därför har det blivit dåligt med bloggning här, jag har haft otroligt mycket saker att göra här hemma med skolan och tentaplugg så huvudet nästan brunnit upp. Fått några tråkiga besked om (f.d.) klasskamrater som nu byter lärosäte eller helt hoppat av, men då känner man sig extra taggad och peppad på att i juni 2020 ta emot diplomet som leg. förskollärare!

Med hjärnsmälta kommer panik och med panik kommer ångest vilket leder till panikångesten som gärna tittar förbi när det inte passar, en natt kunde jag inte sova p.g.a. den så jag satt uppe hela natten med min statistik inlämning som nu är helt klar. När allt är som mest kaos på nätterna är då jag arbetar som bäst av någon anledning.. men med Filip vid min sida så klarar jag mig förbi allt sånt jobbigt som kommer med den psykiska hälsan. Överlag nu så mår jag faktiskt bra, är lycklig och nöjd med det liv jag har. Samt att vi nu har något extra roligt att se fram emot nu i vår (och sen i sommar såklart med resan)  när vi tar ett lite större steg tillsammans!! Något som jag längtat efter väldigt länge dessutom och det känns så bra att båda två verkligen vill det här – och det inte bara är jag som tjatar på honom utan han tar även upp det ämnet lite då och då.

Dock så känner jag verkligen inte för att tiden ska gå snabbt utan jag trivs så bra där jag är nu med vårt liv tillsammans och vardagen, det behövs inte så mycket mer just nu. Jag är redan så himla lycklig.

Lämna en kommentar

Tankar kring kärlek och tidigare år

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Imorse vaknade jag av att snöplogen var utanför på baksidan/innergården och skrapade för fullt. Och då visste jag att snön äntligen är här! Det är verkligen så himla mysigt med snö, inte när man ska använda bilen och vi inte äger en snöskyffel så jag lär få stå med händerna och fötterna för att få bort snövallen de fixat bakom bilen… Men det löser jag och ska köpa en imorgon!!

Däremot så var det riktigt mysigt att gå omkring i morgonrock med en kopp rykande svart kaffe, stor frukost och en massa tända ljus. Då hade jag verkligen hemma-känsla och jul-känsla med allt vitt utanför. Älskar!! Ni vet när man äntligen börjar känna att man landat i hur vardagen är och att det faktiskt nu är min vardag och inte att jag väntar på att jag ska åka ”hem” igen, för nu är hemma där Filip är. Och jag älskar den känslan lika mycket som jag älskar honom.

Något jag tycker om att göra är att kolla tillbaka på äldre blogginlägg från min förra portal och se hur jag mådde då och sättet jag skrev på jämfört med nu. Minns faktiskt att jag gjorde nästan exakt ett sånt här inlägg för ungefär två år sen, mitt i en falsk värld av kärlek och lycka, där jag byggt upp en bubbla och inte kunde se verkligheten.. Tror att nästan alla tjejer någon gång har varit där och varit så blinda för sin kärlek till just kärleken. Att man inte vill något annat än att det ska lyckas, där var jag för två år sen. Det lyser igenom på alla bilder och alla inlägg hur blind jag var och naiv, bara för att jag så jättegärna ville flytta hemifrån, ha så som jag har nu och då skapade jag det för mig själv. Vilket gjorde att min depression bara blev ännu sämre och jag föll mer och mer istället för att bli starkare för trots att vi var två var det bara jag där. Om ni förstår? Nu så är vi två genom allt och det är självklart att man blir oense men sånt löser man tillsammans och blir ännu starkare som en duo.

Jag minns att jag drömde om livet där från minuten han kom hem blev det ett hem, för det var inte lägenheten som var hemmet utan det var honom och kärleken till honom. Att tända ljus, nåt bra på tv:n, varm chai, mjukiskläder och tofflor och bara ha det livet. Tro mig jag försökte verkligen, fler gånger under de åren, just för att då var det något jag längtade efter så mycket att jag skapade en egen verklighet som inte stämde överens med den verkliga verkligheten. Den som alla andra såg. Men så fort jag sa till mig själv att ”nej nu blir det inget mer dejtande på över ett år” så kom ju självklart min drömkille in i bilden först som en vän men sen växte det till något mer och nu nitton månader senare är han min allra bästa vän och partner. Precis som det ska vara. Jag tror lite det var poängen, jag skulle sluta leta för att hitta, eller bli hittad av, honom med stort H. Allt jag blev utsatt för som både barn och ungdom ledde till att få den allra bästa karma, min Filip och jag tror det var nyttigt att ha haft dåliga förhållanden eftersom att nu uppskattar jag allt han gör så mycket det bara går. För jag vet ju hur dåligt jag har haft det innan och det går inte ens att jämföra med hur det är nu. Allt blir bra till slut, det gäller bara att rida ut stormen och inte ändra sina värderingar, för när det väl kommer tillbaka så kommer det i mångfald.

Min ångest idag?

Posted in Ångest/Depression

Min panikångest idag. Vad finns det att säga om det nu?

Den är kvar, varje dag och varje kväll. Vid småsaker kan hjärtat börja slå fort som satan och andetagen blir fler och kortare, men en sak är annorlunda nu. För det räcker med ett litet leende från Filip så försvinner det direkt, det är som att jag har hittat min lugna tryggpunkt. Den saken som får ångesten att försvinna. För vissa är det en speciell låt, ett hörn i hemmet eller en speciell person. För mig är det en speciell person och tack vare honom är min ångest, speciellt panikångesten, nästan aldrig helt på besök.

Vad mitt mål är, är att jag inte ska behöva tabletter för att må bra. Utan jag ska bli så pass stark i mig själv att klara av när jag får attackerna och hitta de små knepen. Och jag är inte där än, jag tror faktiskt inte att man någonsin blir helt fri från sina hjärnspöken i form av ångest. Men man lär sig hantera det bättre än innan. Jag är bara ett steg längre fram på vägen och det har jag till största del att tacka min fina Filip ♡♡

Varvar ner – FÖRLÅT

Posted in Ångest/Depression, Okategoriserade

Jag vill bara starta med att säga förlåtförlåt för hur jag bara slängde ur mig allt förut!! Men jag var i chock, vilket ni kan förstå. Och väldigt rädd men även förbannad. Satt och skakade, helt röd i ansiktet och var sekunder från en så stor panikattack. Det var hemskt… Men efter att jag fick lätta på bröstet så blev det bättre, kändes så skönt att få skriva av mig. Så nu lägger /kastar/ jag allt det här åt sidan och tar konsekvensen jag får av min miss med RO och går vidare med mitt liv. Startar ett nytt kapitel nu så att säga, bort med det gamla in med det nya.

IMG_7324

Så jag och mamma åkte ut och övningskörde i 45 minuter, var skönt att få bort tankarna på annat kan jag lova! Och nu när jag kom hem gjorde jag lite peeling (INTE SMYGREKLAM) från märket Emma S. Den har verkligen hjälpt mitt liv och min hud, kan rekommendera den över att använda sån där svart mask! (ÅTERIGEN INTE REKLAM UTAN MINA ÅSIKTER) Ligger nu i sängen med lite godis, jag vet att det är onsdag… men jag förtjänar det faktiskt haha. Och kollar på lite serier på datorn.

Imorgon blir det jobb 7.30 till 16.00, älskar att jobba med barn!! Även fast det regnar är det helt underbart att vara bland dessa härliga små underverk ❤

2 Kommentarer

Ångest över körkort?

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_6886

Jag tänkte gå tillbaka till mina rötter i detta inlägg och ta upp något som har med min panikångest att göra. Jag märker sällan av den nuförtiden, vilket är jätteskönt. Men ibland kan det bli för mycket av saker och då kommer panikattacken som ett brev på posten. Tex i fredags när jag övningskörde med mamma och Åsa. Jag fick 8 motorstopp i rad och fick det inte att funka. Vi kom fram till sen att jag hade fel sorts skor på mig och var inte så smooth i mina rörelser. Men där och då så bara bröt jag ihop. Jag grät och sa att jag skiter i körkort (skiter i allt) hoppar av och ville hem. Men så blev jag lite mer sur än ledsen och ville verkligen klara av det. För det är ju ännu pinsammare att dra hem och vara misslyckad än att faktiskt klara det? Och så vips funkade det helt plötsligt och jag klarade av att köra jättebra.

Jag kan tänka mig att det finns ett antal tjejer där ute som har ångest och panik över körkortet, för vad gör man om man får en panikattack när man kör? Men jag tror det man är mest rädd för är det okända. Man vet hur vägarna ser ut och att hålla koll på bilar. Det man inte vet är att koppla, växla och hålla koll på farten. Men när man väl börjar få det lite under kontroll så försvinner panikkänslan. För mig har den minskat nu iallafall. Vi ska övningsköra idag och imorgon igen för att få lite mer vana och så osäkerheten försvinner ännu mer.

IMG_6885

Men jag var en av er som trodde att jag aldrig skulle kunna ta körkort med min hsp och panikångest. Men vet ni? Ni är starkare än de tankarna, bara ni testar på ett ställe utan trafik och får känna av så kommer ni klara det. För det är ju ändå tankens kraft, om ni väljer att ha den negativa tanken kommer den vinna – eller så byter ni ut till den positiva och låter den vinna. Det är ju trots allt bara två olika tankesätt.

Much love ❤❤

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad?

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Hej igen mina fina läsare. Nu är det söndag och sent som attans, för jag kan inte somna än så ligger och drar i mig av Filips doft. Den är nämligen kvar efter helgen. Jag kommer skriva ett nytt inlägg imorgon om helgen!!

För nu idag tänkte jag gå lite på djupet, något jag inte gjort på länge. Idag söndag är det exakt en vecka kvar tills jag och den finaste människan på jorden firar ett år tillsammans. Det är helt sjukt. Och jag är så lyckligt lottad som har honom. Jag kan inte undgå att tänka på hur jag mådde för ca ett år sen. Nu när det närmar sig vår ettårsdag. Och hur tacksam jag är över att jag fick kontakt med honom när jag fick den. Hur jag var nere på botten och inte fick den hjälpen jag behövde från vården. Att de bara gav mig medicin som skapar en motsatt effekt på folk som är överkänsliga, som jag. Och att alla de runt omkring mig verkligen tillsammans står för att jag orkade ta mig vidare. Till min mamma, min pappa, min syster, min farmor och farfar och mormor och morfar. Till hela min familj för att ni var där.

Men mitt största tack den går till min största kärlek. Jag kan helt ärligt inte ens tänka mig ett liv utan dig. Och jag kan inte ens skriva det här utan att bli emotionell. Men tack vare hans stöd och att han trodde på mig så tog jag mig en lång bit på vägen innan jag lyckades orka göra det på egen hand.

Jag blir bara så ledsen av att läsa om de andra tusen ungdomarna som inte hade en sån där klippa att luta sig emot. De där tusen ungdomarna som faktiskt just nu vilar bland änglarna.. ibland kan jag tänka hur kan jag ha haft sån tur och är här. När de andra inte är det? Men allt det är tack vare min familj och andra halva, ni som fanns där när vården svek mig. Och jag kommer aldrig sluta kämpa för att det ska bli ändring. Så att ingen mer ungdom ska behöva ta sitt liv bara för att de inte ser någon annan utväg från sin smärta. För tro mig jag har känt den, och det är få saker som man kan jämföra med den. Det är som att man kan känna hur varje liten del av hjärtat gör så ont att det är jobbigt att gå till toaletten. Hur hjärnan går på högvarv och de där rösterna i huvudet som säger ”att man lika gärna kan ta livet av sig, för ingen ändå vill ha en” till slut börjar få en poäng. Men samtidigt hur man så gärna vill göra bättre för att ens familj inte förtjänar att hitta sin dotter eller son (eller icke-kön) död på sitt rum. Vad är enklaste utvägen? Blod eller inte blod? Och hur de frågorna låter mer normalt i ens öron än frågan om man ska dricka mjölk eller vatten i skolan. När ingenting betyder något mer och rösterna har rätt.

Jag är så stolt och tacksam över att jag inte är en del av den statistiken, att jag i verkligen sista sekund drogs upp från min botten. Att alla de som drog upp mig tillsammans puttade mig högre och högre upp till ytan. Och tills jag till slut äntligen kunde andas igen. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur de där rösterna kunde låta så kloka? För om jag bara hade vetat att jag skulle studera till att bli det min farmor var och att jag kommer kunna hjälpa så många barn. Eller att jag skulle vara tillsammans med mitt livs största kärlek och vara mer kär nu än innan. Då hade jag inte känt att rösterna hade rätt. Tack vare det har min lillasyster fortfarande sin storasyster, mina föräldrar sin dotter och mor/farföräldrar sitt barnbarn. Tänk om alla de tusen ungdomar som årligen förlorar sin kamp kunde få den hjälpen de med.

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad..?

2 Kommentarer

Älska dig själv

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_5601 IMG_5602

Mamma beställde hem en bok åt mig som heter Älska dig själv, en guide för särskilt sensitiva och andra känsliga själar av Ilse Sand. 

Och den handlar mest om att man ska försöka acceptera den personlighet man har, och jag har alltid varit extremt känslig. Och har alltid fått höra ”skaffa lite skinn på näsan” ”försök att inte ta åt dig lika mycket”, men det funkar inte så. Jag har som det beskrivs i boken antenner som tar åt mig väldigt enkelt av intryck, goda som dåliga. Och det bästa som finns för mig är en lugn hemmakväll med tända ljus och musik. Då kan vi snacka livsglädje. En annan rolig sak som boken tar upp är att de flesta som har som jag jobbar inom vård och omsorg eller på skola. Som jag ska! För man bryr sig så mycket om andra människor att man tar på sig deras lidande och gör allt man kan för att de ska må bra. Det är sån jag är, det kan jag inte ändra på. Men däremot kan jag ändra min syn på mig själv, för jag älskar andra mer än mig själv. Det är nästan så att man inte ens är i närheten av att älska sig själv när man har personlighetstypen som jag. För man passar inte in i vad samhället anser som normalt. Den utåtgående och alltid glada, snackiga personen. Då jag kan vara utåtriktad och social med sådär många människor som alla andra kan, men under en relativt kort stund. Sen måste jag tillbaka in i skalet och liksom skala ner på antalet människor jag har runt mig. Och nu pratar jag då om tex event eller fester. Inte familj och nära vänner.

På bara några dagar så har jag verkligen tagit in så mycket av orden som står skrivna, för det är som att få svar på en massa frågor jag inte ens visste att jag hade! Tänker speciellt på detta kapitel om psykisk ohälsa och korrelationen mellan en jobbig uppväxt och depression. Då det jag ansåg var jobbigt kanske mina mobbare tycker att jag borde borstat av mig då vi bara var barn. Men det satte trauman i mig som har tagit 13 år innan jag lyckats få de under kontroll.

För er där ute som mår dåligt och inte förstår varför – köp denna bok. Ni kommer få som en aha upplevelse!!

Law of attraction

Posted in Ångest/Depression
IMG_5056
Balen 21/5 -16

Jag satt idag och tittade igenom gamla bilder från förra året och det är helt sjukt hur långt jag har kommit sen dess. Jag kan till och med minnas hur jag kände då. När jag var på totalt botten. Det har varit en krokig väg men jag lyckades ta mig hit.

Läkarna som gav mig antidep som tog över min hjärna, som till slut fick mig att bli kallare än is. Och jag var där inne men kunde inte göra någonting, som om jag inte styrde min egen hjärna. Jag sa åt den att röra armen, men inget hände. Som att vara förlamad inifrån och ut. Så valde jag att hoppa av medicinen. Helt.

Läkarna de sa att det inte går så snabbt, helst skulle jag fortsätta ett år, minst ett halvår. För kroppen kommer skrika efter medicinen så det tar för lång tid. Vet ni hur lång tid det tog för mig? Två veckor.

Två veckor trappade jag ner från 2 tabletter till inga alls. Och inte en enda dag kände jag av abstinens till medicinen, för jag kände att jag kan klara det själv.

Men jag ville ha samtalsterapi. Dock fanns det inte resurser mer än gruppterapi med 8 andra 30+ som hade en medfödd sjukdom. Och jag kände att jag inte passade in där. Och vanliga psykologer vill bara tjata om problemen istället för att lösa.

Så jag började googla. Och hittade något som heter Law of attraction, en del av buddhismen. Att den energi man går ut med är den man får tillbaka. Så jag startade med att gå hypnoterapi för att ändra i minnet och sen startade jag mitt eget helande på egen hand. Det tog ett tag men nu kan jag helt ärligt säga att för första gången på tre år så mår jag bra. Sist var i ettan på gymnasiet, och då var det första gången på ännu fler år än det. Efter mobbningen i skolan. Och sen blev jag nedbruten av människor som utnyttjar. Oftast killar, men även tjejer.

Jag är tusen gånger starkare idag och känner att jag är på helt rätt ställe. Tack vare mig själv. Och tjejer/killar/icke-bestämda jag mår så bra över att kunna säga det. Att JAG tog mig hit, JAG hjälpte mig själv. För JAG kan.

Och nu kan jag säga, "I freaking made it"
Och nu kan jag säga, ”I freaking made it”

Power måndag

Posted in Ångest/Depression

Måndag förmiddag och jag har nästan skrivit klart inlämningen som sammanlagt kommer vara på ca 3000 ord. Jag som inte kan hålla mitt skrivande när jag väl är igång har väldigt svårt att hålla det kort.

Måendet idag? Jo det är bättre. Har tagit min medicin, fått i mig lite drickyoghurt och grönt te och mina vitaminer. Är inte jättestark och stabil i kroppen känner jag, då jag inte ätit något speciellt mycket på några dagar nu. Men då det är en biverkning av medicinen får jag stå ut några dagar till. Något alla borde veta om mig är att jag är ett riktigt otursbarn, det är alltid något som kommer efter det andra. Men jag försöker att inte hänga läpp, utan se det positiva i det hela. Just nu är det t.ex tur att jag ändå bara ska gå hemma och skriva lite!

Vaknade till solsken och fick lite extra motivation att skriva idag, alla har olika studietekniker och min är att hålla på med arbetet ungefär varje dag fram tills provet/tentamen. Då har jag kvar det enklare i huvudet. Samt att efter jag gick in i väggen har jag lite guldfiskminne och behöver refresha minnet då och då.. hehe.

IMG_4876

IMG_4875

IMG_4874

Hur fint och vårigt är inte detta arrangemang?? Nu gör vi om detta negativa tänk och skapar en riktig powermåndag!!

Tankeström – ang allt hat

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Mitt mående de senaste två månaderna har verkligen varit som en berg och dal bana med mest nerför. Och när jag lyckas ta mig uppåt igen så är det alltid något som bara drar mig ner igen. Och just nu så har det varit min blogg. Jag har alltså blivit tvungen att läsa flera av era kommentarer och sen raderat permanent för vill inte ha den negativa stämningen här på bloggen.

Jag måste bara fråga, hur tänker ni? När jag skrivit ordagrant att jag mår dåligt av det och att ni mer än gärna får kommentera på saker som är mer allmänt än mina känslor. Anledningen till varför jag skriver ut såna texter är för att jag vill öka förståelsen av vad psykisk ohälsa verkligen gör och att den påverkar så mycket mer än man tror. Och jag ska inte behöva förklara mig hela hela tiden. Men det känns som att om jag inte gör det så kommer jag bara få mer. Och om jag förklarar ”dåligt” får jag hat pga det.

Det känns som att det enda jag får skriva om är vardagliga saker som vad jag ätit eller hur mycket jag har i skolan. Men så fort jag skriver ut om mina känslor blir det kaos bland kommentarerna, och är en anledning till varför jag måste godkänna de först.

Skriver en sista gång om inlägget med långdistans. Jag tog upp det med att långdistans inte gäller för de som bor en timme bort just för att jag tar åt mig av att man jämför det med att ha tidsskillnad på sju timmar, ett helt hav mellan och ca 6-7 månader mellan träffarna. Och det gör mig ledsen, för det är inte samma saknad. Inte enligt mig. Och jag säger inte att deras saknad inte är jobbig för de, det är bara att jag skulle alla dagar i veckan byta till den distansen. Och jobba extra hårt, eller studera, så jag har råd att åka och vara med honom varje helg. Men det är hur jag är och som ni säkert förstått nu, min åsikt om vad som är långdistans och distans.

Min kväll blev dock bättre ett tag då jag pratade med Filip ett tag och han lugnade ner min panikattack. Men han såg inte heller hur alla andra kommentarer rullade in. Dock raderade jag alla de direkt och försökte att inte läsa. Då jag vet att pga min ångest tar jag åt mig mycket mer. Ska kolla på hans match nu under natten och så får jag se om jag lyckas sova något..

Det enda jag vill med den här bloggen är att hjälpa andra. Och med tex det inlägget skapa lite perspektiv för de som tycker deras distans är jobbigt, och se vilka chanser det ändå finns. Om man nu är över 19 och kan jobba och inte lever på månadspeng. Då förstår jag att man inte har råd. Men jag syftade på personer i min ålder och min närhet.

Jag hade förstått varför jag fick så många kommentarer om jag hade medvetet velat skapa reaktioner. Men detta var bara som nu, något jag skriver i panikens hetta för att visa hur pass påverkad hjärnan är av psykisk ohälsa. Och hur ledsen man faktiskt blir. Så mycket att jag gråter konstant, iallafall har tårar rinnandes. Och att jag starkt börjar fundera på ifall det är så hälsosamt för mig att göra allt det här.. att finnas där för så många unga tjejer och killar som behöver hjälp. Skriva ut det här för att få andra unga att förstå hur pass viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. När det enda jag får är hat?

3 Kommentarer