Min ångest idag?

Posted in Ångest/Depression

Min panikångest idag. Vad finns det att säga om det nu?

Den är kvar, varje dag och varje kväll. Vid småsaker kan hjärtat börja slå fort som satan och andetagen blir fler och kortare, men en sak är annorlunda nu. För det räcker med ett litet leende från Filip så försvinner det direkt, det är som att jag har hittat min lugna tryggpunkt. Den saken som får ångesten att försvinna. För vissa är det en speciell låt, ett hörn i hemmet eller en speciell person. För mig är det en speciell person och tack vare honom är min ångest, speciellt panikångesten, nästan aldrig helt på besök.

Vad mitt mål är, är att jag inte ska behöva tabletter för att må bra. Utan jag ska bli så pass stark i mig själv att klara av när jag får attackerna och hitta de små knepen. Och jag är inte där än, jag tror faktiskt inte att man någonsin blir helt fri från sina hjärnspöken i form av ångest. Men man lär sig hantera det bättre än innan. Jag är bara ett steg längre fram på vägen och det har jag till största del att tacka min fina Filip ♡♡

Varvar ner – FÖRLÅT

Posted in Ångest/Depression, Okategoriserade

Jag vill bara starta med att säga förlåtförlåt för hur jag bara slängde ur mig allt förut!! Men jag var i chock, vilket ni kan förstå. Och väldigt rädd men även förbannad. Satt och skakade, helt röd i ansiktet och var sekunder från en så stor panikattack. Det var hemskt… Men efter att jag fick lätta på bröstet så blev det bättre, kändes så skönt att få skriva av mig. Så nu lägger /kastar/ jag allt det här åt sidan och tar konsekvensen jag får av min miss med RO och går vidare med mitt liv. Startar ett nytt kapitel nu så att säga, bort med det gamla in med det nya.

IMG_7324

Så jag och mamma åkte ut och övningskörde i 45 minuter, var skönt att få bort tankarna på annat kan jag lova! Och nu när jag kom hem gjorde jag lite peeling (INTE SMYGREKLAM) från märket Emma S. Den har verkligen hjälpt mitt liv och min hud, kan rekommendera den över att använda sån där svart mask! (ÅTERIGEN INTE REKLAM UTAN MINA ÅSIKTER) Ligger nu i sängen med lite godis, jag vet att det är onsdag… men jag förtjänar det faktiskt haha. Och kollar på lite serier på datorn.

Imorgon blir det jobb 7.30 till 16.00, älskar att jobba med barn!! Även fast det regnar är det helt underbart att vara bland dessa härliga små underverk ❤

2 Kommentarer

Ångest över körkort?

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_6886

Jag tänkte gå tillbaka till mina rötter i detta inlägg och ta upp något som har med min panikångest att göra. Jag märker sällan av den nuförtiden, vilket är jätteskönt. Men ibland kan det bli för mycket av saker och då kommer panikattacken som ett brev på posten. Tex i fredags när jag övningskörde med mamma och Åsa. Jag fick 8 motorstopp i rad och fick det inte att funka. Vi kom fram till sen att jag hade fel sorts skor på mig och var inte så smooth i mina rörelser. Men där och då så bara bröt jag ihop. Jag grät och sa att jag skiter i körkort (skiter i allt) hoppar av och ville hem. Men så blev jag lite mer sur än ledsen och ville verkligen klara av det. För det är ju ännu pinsammare att dra hem och vara misslyckad än att faktiskt klara det? Och så vips funkade det helt plötsligt och jag klarade av att köra jättebra.

Jag kan tänka mig att det finns ett antal tjejer där ute som har ångest och panik över körkortet, för vad gör man om man får en panikattack när man kör? Men jag tror det man är mest rädd för är det okända. Man vet hur vägarna ser ut och att hålla koll på bilar. Det man inte vet är att koppla, växla och hålla koll på farten. Men när man väl börjar få det lite under kontroll så försvinner panikkänslan. För mig har den minskat nu iallafall. Vi ska övningsköra idag och imorgon igen för att få lite mer vana och så osäkerheten försvinner ännu mer.

IMG_6885

Men jag var en av er som trodde att jag aldrig skulle kunna ta körkort med min hsp och panikångest. Men vet ni? Ni är starkare än de tankarna, bara ni testar på ett ställe utan trafik och får känna av så kommer ni klara det. För det är ju ändå tankens kraft, om ni väljer att ha den negativa tanken kommer den vinna – eller så byter ni ut till den positiva och låter den vinna. Det är ju trots allt bara två olika tankesätt.

Much love ❤❤

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad?

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Hej igen mina fina läsare. Nu är det söndag och sent som attans, för jag kan inte somna än så ligger och drar i mig av Filips doft. Den är nämligen kvar efter helgen. Jag kommer skriva ett nytt inlägg imorgon om helgen!!

För nu idag tänkte jag gå lite på djupet, något jag inte gjort på länge. Idag söndag är det exakt en vecka kvar tills jag och den finaste människan på jorden firar ett år tillsammans. Det är helt sjukt. Och jag är så lyckligt lottad som har honom. Jag kan inte undgå att tänka på hur jag mådde för ca ett år sen. Nu när det närmar sig vår ettårsdag. Och hur tacksam jag är över att jag fick kontakt med honom när jag fick den. Hur jag var nere på botten och inte fick den hjälpen jag behövde från vården. Att de bara gav mig medicin som skapar en motsatt effekt på folk som är överkänsliga, som jag. Och att alla de runt omkring mig verkligen tillsammans står för att jag orkade ta mig vidare. Till min mamma, min pappa, min syster, min farmor och farfar och mormor och morfar. Till hela min familj för att ni var där.

Men mitt största tack den går till min största kärlek. Jag kan helt ärligt inte ens tänka mig ett liv utan dig. Och jag kan inte ens skriva det här utan att bli emotionell. Men tack vare hans stöd och att han trodde på mig så tog jag mig en lång bit på vägen innan jag lyckades orka göra det på egen hand.

Jag blir bara så ledsen av att läsa om de andra tusen ungdomarna som inte hade en sån där klippa att luta sig emot. De där tusen ungdomarna som faktiskt just nu vilar bland änglarna.. ibland kan jag tänka hur kan jag ha haft sån tur och är här. När de andra inte är det? Men allt det är tack vare min familj och andra halva, ni som fanns där när vården svek mig. Och jag kommer aldrig sluta kämpa för att det ska bli ändring. Så att ingen mer ungdom ska behöva ta sitt liv bara för att de inte ser någon annan utväg från sin smärta. För tro mig jag har känt den, och det är få saker som man kan jämföra med den. Det är som att man kan känna hur varje liten del av hjärtat gör så ont att det är jobbigt att gå till toaletten. Hur hjärnan går på högvarv och de där rösterna i huvudet som säger ”att man lika gärna kan ta livet av sig, för ingen ändå vill ha en” till slut börjar få en poäng. Men samtidigt hur man så gärna vill göra bättre för att ens familj inte förtjänar att hitta sin dotter eller son (eller icke-kön) död på sitt rum. Vad är enklaste utvägen? Blod eller inte blod? Och hur de frågorna låter mer normalt i ens öron än frågan om man ska dricka mjölk eller vatten i skolan. När ingenting betyder något mer och rösterna har rätt.

Jag är så stolt och tacksam över att jag inte är en del av den statistiken, att jag i verkligen sista sekund drogs upp från min botten. Att alla de som drog upp mig tillsammans puttade mig högre och högre upp till ytan. Och tills jag till slut äntligen kunde andas igen. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur de där rösterna kunde låta så kloka? För om jag bara hade vetat att jag skulle studera till att bli det min farmor var och att jag kommer kunna hjälpa så många barn. Eller att jag skulle vara tillsammans med mitt livs största kärlek och vara mer kär nu än innan. Då hade jag inte känt att rösterna hade rätt. Tack vare det har min lillasyster fortfarande sin storasyster, mina föräldrar sin dotter och mor/farföräldrar sitt barnbarn. Tänk om alla de tusen ungdomar som årligen förlorar sin kamp kunde få den hjälpen de med.

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad..?

2 Kommentarer

Älska dig själv

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_5601 IMG_5602

Mamma beställde hem en bok åt mig som heter Älska dig själv, en guide för särskilt sensitiva och andra känsliga själar av Ilse Sand. 

Och den handlar mest om att man ska försöka acceptera den personlighet man har, och jag har alltid varit extremt känslig. Och har alltid fått höra ”skaffa lite skinn på näsan” ”försök att inte ta åt dig lika mycket”, men det funkar inte så. Jag har som det beskrivs i boken antenner som tar åt mig väldigt enkelt av intryck, goda som dåliga. Och det bästa som finns för mig är en lugn hemmakväll med tända ljus och musik. Då kan vi snacka livsglädje. En annan rolig sak som boken tar upp är att de flesta som har som jag jobbar inom vård och omsorg eller på skola. Som jag ska! För man bryr sig så mycket om andra människor att man tar på sig deras lidande och gör allt man kan för att de ska må bra. Det är sån jag är, det kan jag inte ändra på. Men däremot kan jag ändra min syn på mig själv, för jag älskar andra mer än mig själv. Det är nästan så att man inte ens är i närheten av att älska sig själv när man har personlighetstypen som jag. För man passar inte in i vad samhället anser som normalt. Den utåtgående och alltid glada, snackiga personen. Då jag kan vara utåtriktad och social med sådär många människor som alla andra kan, men under en relativt kort stund. Sen måste jag tillbaka in i skalet och liksom skala ner på antalet människor jag har runt mig. Och nu pratar jag då om tex event eller fester. Inte familj och nära vänner.

På bara några dagar så har jag verkligen tagit in så mycket av orden som står skrivna, för det är som att få svar på en massa frågor jag inte ens visste att jag hade! Tänker speciellt på detta kapitel om psykisk ohälsa och korrelationen mellan en jobbig uppväxt och depression. Då det jag ansåg var jobbigt kanske mina mobbare tycker att jag borde borstat av mig då vi bara var barn. Men det satte trauman i mig som har tagit 13 år innan jag lyckats få de under kontroll.

För er där ute som mår dåligt och inte förstår varför – köp denna bok. Ni kommer få som en aha upplevelse!!

Law of attraction

Posted in Ångest/Depression
IMG_5056
Balen 21/5 -16

Jag satt idag och tittade igenom gamla bilder från förra året och det är helt sjukt hur långt jag har kommit sen dess. Jag kan till och med minnas hur jag kände då. När jag var på totalt botten. Det har varit en krokig väg men jag lyckades ta mig hit.

Läkarna som gav mig antidep som tog över min hjärna, som till slut fick mig att bli kallare än is. Och jag var där inne men kunde inte göra någonting, som om jag inte styrde min egen hjärna. Jag sa åt den att röra armen, men inget hände. Som att vara förlamad inifrån och ut. Så valde jag att hoppa av medicinen. Helt.

Läkarna de sa att det inte går så snabbt, helst skulle jag fortsätta ett år, minst ett halvår. För kroppen kommer skrika efter medicinen så det tar för lång tid. Vet ni hur lång tid det tog för mig? Två veckor.

Två veckor trappade jag ner från 2 tabletter till inga alls. Och inte en enda dag kände jag av abstinens till medicinen, för jag kände att jag kan klara det själv.

Men jag ville ha samtalsterapi. Dock fanns det inte resurser mer än gruppterapi med 8 andra 30+ som hade en medfödd sjukdom. Och jag kände att jag inte passade in där. Och vanliga psykologer vill bara tjata om problemen istället för att lösa.

Så jag började googla. Och hittade något som heter Law of attraction, en del av buddhismen. Att den energi man går ut med är den man får tillbaka. Så jag startade med att gå hypnoterapi för att ändra i minnet och sen startade jag mitt eget helande på egen hand. Det tog ett tag men nu kan jag helt ärligt säga att för första gången på tre år så mår jag bra. Sist var i ettan på gymnasiet, och då var det första gången på ännu fler år än det. Efter mobbningen i skolan. Och sen blev jag nedbruten av människor som utnyttjar. Oftast killar, men även tjejer.

Jag är tusen gånger starkare idag och känner att jag är på helt rätt ställe. Tack vare mig själv. Och tjejer/killar/icke-bestämda jag mår så bra över att kunna säga det. Att JAG tog mig hit, JAG hjälpte mig själv. För JAG kan.

Och nu kan jag säga, "I freaking made it"
Och nu kan jag säga, ”I freaking made it”

Power måndag

Posted in Ångest/Depression

Måndag förmiddag och jag har nästan skrivit klart inlämningen som sammanlagt kommer vara på ca 3000 ord. Jag som inte kan hålla mitt skrivande när jag väl är igång har väldigt svårt att hålla det kort.

Måendet idag? Jo det är bättre. Har tagit min medicin, fått i mig lite drickyoghurt och grönt te och mina vitaminer. Är inte jättestark och stabil i kroppen känner jag, då jag inte ätit något speciellt mycket på några dagar nu. Men då det är en biverkning av medicinen får jag stå ut några dagar till. Något alla borde veta om mig är att jag är ett riktigt otursbarn, det är alltid något som kommer efter det andra. Men jag försöker att inte hänga läpp, utan se det positiva i det hela. Just nu är det t.ex tur att jag ändå bara ska gå hemma och skriva lite!

Vaknade till solsken och fick lite extra motivation att skriva idag, alla har olika studietekniker och min är att hålla på med arbetet ungefär varje dag fram tills provet/tentamen. Då har jag kvar det enklare i huvudet. Samt att efter jag gick in i väggen har jag lite guldfiskminne och behöver refresha minnet då och då.. hehe.

IMG_4876

IMG_4875

IMG_4874

Hur fint och vårigt är inte detta arrangemang?? Nu gör vi om detta negativa tänk och skapar en riktig powermåndag!!

Tankeström – ang allt hat

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Mitt mående de senaste två månaderna har verkligen varit som en berg och dal bana med mest nerför. Och när jag lyckas ta mig uppåt igen så är det alltid något som bara drar mig ner igen. Och just nu så har det varit min blogg. Jag har alltså blivit tvungen att läsa flera av era kommentarer och sen raderat permanent för vill inte ha den negativa stämningen här på bloggen.

Jag måste bara fråga, hur tänker ni? När jag skrivit ordagrant att jag mår dåligt av det och att ni mer än gärna får kommentera på saker som är mer allmänt än mina känslor. Anledningen till varför jag skriver ut såna texter är för att jag vill öka förståelsen av vad psykisk ohälsa verkligen gör och att den påverkar så mycket mer än man tror. Och jag ska inte behöva förklara mig hela hela tiden. Men det känns som att om jag inte gör det så kommer jag bara få mer. Och om jag förklarar ”dåligt” får jag hat pga det.

Det känns som att det enda jag får skriva om är vardagliga saker som vad jag ätit eller hur mycket jag har i skolan. Men så fort jag skriver ut om mina känslor blir det kaos bland kommentarerna, och är en anledning till varför jag måste godkänna de först.

Skriver en sista gång om inlägget med långdistans. Jag tog upp det med att långdistans inte gäller för de som bor en timme bort just för att jag tar åt mig av att man jämför det med att ha tidsskillnad på sju timmar, ett helt hav mellan och ca 6-7 månader mellan träffarna. Och det gör mig ledsen, för det är inte samma saknad. Inte enligt mig. Och jag säger inte att deras saknad inte är jobbig för de, det är bara att jag skulle alla dagar i veckan byta till den distansen. Och jobba extra hårt, eller studera, så jag har råd att åka och vara med honom varje helg. Men det är hur jag är och som ni säkert förstått nu, min åsikt om vad som är långdistans och distans.

Min kväll blev dock bättre ett tag då jag pratade med Filip ett tag och han lugnade ner min panikattack. Men han såg inte heller hur alla andra kommentarer rullade in. Dock raderade jag alla de direkt och försökte att inte läsa. Då jag vet att pga min ångest tar jag åt mig mycket mer. Ska kolla på hans match nu under natten och så får jag se om jag lyckas sova något..

Det enda jag vill med den här bloggen är att hjälpa andra. Och med tex det inlägget skapa lite perspektiv för de som tycker deras distans är jobbigt, och se vilka chanser det ändå finns. Om man nu är över 19 och kan jobba och inte lever på månadspeng. Då förstår jag att man inte har råd. Men jag syftade på personer i min ålder och min närhet.

Jag hade förstått varför jag fick så många kommentarer om jag hade medvetet velat skapa reaktioner. Men detta var bara som nu, något jag skriver i panikens hetta för att visa hur pass påverkad hjärnan är av psykisk ohälsa. Och hur ledsen man faktiskt blir. Så mycket att jag gråter konstant, iallafall har tårar rinnandes. Och att jag starkt börjar fundera på ifall det är så hälsosamt för mig att göra allt det här.. att finnas där för så många unga tjejer och killar som behöver hjälp. Skriva ut det här för att få andra unga att förstå hur pass viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. När det enda jag får är hat?

3 Kommentarer

Baksidan av långdistans

Posted in Ångest/Depression

Inatt är en sån där jobbig natt när känslorna bara svämmar över. Den allra största boven i det här är väl mitt långdistansförhållande jag har över Atlanten. Jag är inte skapad för att älska på distans. Hela min kropp och själ gör ont just nu pga kan inte bara hoppa på tåget och åka till honom, eller en buss eller en bil och mötas halvvägs i några timmar..

Min kropp är inte gjord för att somna kallt och ensamt på kvällen till ett sms.

Jag är en känslomänniska, vilket betyder att jag känner mycket. Alltså redan innan ångesten. Och just nu känner jag mig ensam, trots att vi skriver varje dag. Men jag känner bara att jag behöver närhet. Att bara känna en hand på ryggen eller att armbågarna snuddas vid när vi sitter bredvid varandra i soffan. Att höra hans röst kan göra min dag så mycket bättre, för om jag blundar kan jag låtsas att han är här. Men då känns det värre när jag öppnar ögonen och inser att det är jag själv som håller om mig och han är där inne i mobilen.

Jag är inte gjord för att älska på distans, jag är gjord för att vara nära. Att kunna möta blickar och göra en grimas och puttas lite skojsamt. Inte vicka på mobilen så att jag förstör bilden på mig på hans mobil, 7 520 km bort…

Och jag förstår att vanlig distans är skitjobbigt! Jag förstår det. Men ni inser inte ens lyxen av att ni kan för mindre än sex tusen kronor ta er till er älskling, närsomhelst utan att det tar 24h. Och snälla rara ni, kalla det inte långdistans när det är mindre än 2 timmars bilväg.. För ni inser inte ens lyxen ni har att ni kan för under tre hundra kronor ta er till er älskling och bara hålla om varandra. Sist jag ens rörde honom var snart 5 månader sen.. och det gör ont i varje liten del av kroppen att jag inte kan göra det förrän om 1-2 månader till.. När han kommer hem och vi har 6 timmars resväg kommer vi kalla det vanlig distans, för det är ingenting jämfört med att flyga över Atlanten. För då kan jag ta tåget halvvägs närsomhelst och så kan vi ses på en fika och bara vara nära varandra. Det är en sån vardagslyx som ni andra nästan tar för givet eller inte ens ser..

Inatt är bara en sån jobbig natt. När jag inser att anledningen till varför min magkatarr fortfarande är kvar efter 5 månader.

Är för att det är 5 månader för länge jag varit ifrån dig.

4 Kommentarer

Allting snurrar

Posted in Ångest/Depression

Allting snurrar.
Hjärtslagen blir bara starkare och starkare och slår allt hårdare ju längre tiden går.
Till slut är det som att jag måste skrika i mina tankar för att jag ska höra mig själv tänka.
Allting snurrar.
Jag måste hålla i mig för att inte ramla ur sängen, det är som att jag helt tappat fotfästet.
Allting snurrar.
På vägen till toaletten för att sitta och hålla i mig med huvudet mot den kalla sitsen.
Vill inte spy ner sängen.
Allting snurrar.
Det känns som att hjärtat försöker ta sig ut ur bröstkorgen samtidigt som hela magen vänder sig och skapar kväljningar.
Allting snurrar, hela världen snurrar och inget kan stoppa det.