Let’s talk; anxiety

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_4151

Ni som följt mig ett tag vet att jag lider av ångest, och en ganska extremt sådan. Och även fast jag är en väldigt stark individ i mig själv som faktiskt lyckas hålla upp fronten många gånger, så kommer det dagar då jag bara bryter ihop. Igår var en sådan dag, jag satt och grät så mycket att min perfekta spraytan var helt randig och fläckig. Det är inte ofta det händer, men när det väl gör det känns det värre än när man har det var och varannan dag. Just för att man inte är van vid attackerna.

Men tro mig, jag ger mig inte. Hela morgonen har you haven’t seen the last of me av Cher gått på repeat. Alla behöver skaffa en sån powerlåt, den som kan ändra hela ens humör. Den låten som får en att vilja klå upp ångesten. Och varför det blev just den låten var för att i mars där någon gång så satt jag och tittade på film med mamma och Åsa. De ville försöka göra mig gladare. Så det blev filmen Burlesque och ett tag in där så kommer den här låten upp. Och det var som en liten låga i mig tändes. Till varje beat och varje ord så bara väcktes den och blev större och större. Men när låten var slut så släcktes den lite. Så jag började lyssna på den om och om och om igen hela tiden. Och för varje gång jag hörde de där orden I’ve been brought down to my knees, I’ve been pushed way past the point of breaking. But I can take it, I’ll be back on my feet. This is far from over. You haven’t seen the last of me. Så bara kom den där styrkan fram igen, och sen dess har det varit min powerlåt som jag lyssnar på när jag känner mig dålig. För jag har ju den där lilla krigaren inom mig, men hon blir bara tystad av alla demoner och rösterna i form av ångesten.

Därför är det så viktigt att man hittar den där låten som väcker ens inre krigare. För vi alla har den, men om man inte hjälper henne/honom att få fram sin röst och blir kvävd av alla demoner. Då är det enklare att de vinner. Nu säger jag inte att alla ska börja lyssna på min, men testa bara och se om den får dig att känna något. Någon slags styrka. För alla behöver lite extra hjälp, även vår inre krigare.

Naturvetenskap i förskolan

Posted in Ångest/Depression

God förmiddag, jag har varit vaken sen ca 9 men tog extra lång tid att ta mig till vardagsrummet och fixa upp mitt ”kontor”. Jag vet inte riktigt varför men har haft så himla ont i magen senaste dagarna och det gör att jag blir rätt låg i måendet med för kan inte göra de saker jag brukar varje morgon. Alltså hemmaträning, ut och gå och det gör att de extra endorfinerna inte utsöndras vilket resulterar i nedstämdhet och med tanke på att jag redan har lätt för det med proveran så blir det enkelt så.

Vad jag gjort hittills är att sitta och skriva på en gruppinlämning med två andra och sen direkt över till en ny inlämning. Som ska redovisas nästa vecka i Luleå. Och jag vill ha det klart så jag inte behöver tänka på det sen. Men just nu känns det extra tungt att sitta och skriva på det här med naturvetenskap i förskolan med huvudvärk och magont.. men tiden går snabbare då också och förhoppningsvis blir det kväll snart igen så jag kan stänga in mig på rummet under täcket och sova. Så att nästa dag blir något bra.

Jag är bara så less på att vara less, vill vara sprudlande lycklig nästan hela tiden. För det finns inget liv där man är lycklig hela tiden. Men iallafall mestadels av tiden. För just nu är det bara inte så..

IMG_4134IMG_4135IMG_4137

Dålig söndag

Posted in Ångest/Depression

Ja alltså vad ska jag skriva, jag hade planerat så många inlägg och hela den här helgen skulle bli så bra. Men när jag har för höga förhoppningar på saker så blir det oftast bara fel. Och jag tror att jag halvt är sjuk på det med, så nu idag söndag har jag varit vaken sen tio men kommer inte upp ur sängen. Det går inte bara av någon anledning, känner mig helt utslagen. Vilket är konstigt då jag inte har gjort något speciellt mer än vara ute på stan lite igår och sen somnade jag runt 1-2. Eller, så är det pga att jag tog en energidricka där vid 23 för att orka stanna uppe hela natten, men energidricka och hjärtklappning är liksom ingen bra kombo. Så slutade me att jag hade en sån där natt igen. Där jag låg och höll i mig i sängen, allt snurrade och hjärtat slog så hårt mot bröstet att jag fick ont.

Så fort jag säger de tre orden, de tre farliga orden ”jag älskar livet” så bara backas allt. Och jag hamnar såhär. Men jag har så mycket att göra nästa vecka för veckan efter det åker jag till Luleå igen, har väl lite hjärtklappning inför det då jag åker helt själv denna gång, och jag måste ha lyssnat på några föreläsningar då salt gjort lite uppgifter. Och då behöver jag starta veckan bra. Jag kommer aldrig att lyckas ha en bra vecka med studerandet om jag vaknar såhär imorgon. Så därför ska jag ta hela söndagen till att ligga i sängen och antagligen försöka sova bort dagen. För så som jag känner nu kommer den bara inte att bli bra.

 

Let’s talk; kroppsideal – nu är jag trött!!!!

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Jag är så trött. Trött på samhället, trött på idealen och framför allt trött på all jäkla politisk korrekt skitsnack som går omkring på sociala medier om att alla är lika värda. BULLSHIT

Jag vaknade imorse med en ”bakfylla” från min ångestattack jag hade hela natten. I ungefär en vecka har jag haft hjärtklappning och ångest över mycket saker. Men framförallt min kropp. Jag har hållt mig från att gå klädd i tröjor som visar min figur och istället gömt mig i stora tjocka tröjor. Varför? Jo för att när jag går in på min frizon, instagram, möts jag av dessa power kvinnor som ska stå för rättvisa och allas lika värde men istället möts av ett dolt hat gentemot tjejer som är som mig. Naturligt smala och lider av undervikt.

Jag ska berätta en liten historia så att ni förstår mer. Runt den 7 mars 1997 skulle en frisk liten pojke eller flicka födas på BB i stockholm, men tiden gick och det var inte förrän den 20 mars 1997 som lilla tjejen kom ut. Och läkarna sa till den här nyblivna mamman att hon måste krysta allt hon har för lilla bebisen har navelsträngen runt halsen och om det inte fixas kan bebisen få syrebrist. Sen visade det sig att den navelsträngen hade legat runt halsen på bebisen i flera veckor och hindrat för näringen att komma in i bebisen. Så lilla tjejen föddes rejält underviktig och under hennes första år på jorden fick man tejpa upp blöjorna med silvertejp för att de inte skulle åka ner. Mycket andra problem tillkom också med förkylningsastma som nästan, bara någon dag ifrån, tog den här lilla tjejens liv. För att den där sista och viktiga näringen aldrig kom till den här lilla tjejen.

Den lilla tjejen är då jag, och jag har fortfarande problem med att få i mig mat och gå upp i vikt. Självklart drog man med i hetsen om kroppsideal från alla modeller som photoshoppade sina bilder, tränade alldeles för hårt och nästan svalt sig själv. Men när jag väl försöker mitt bästa för att gå upp i vikt hamnar jag på min maxvikt 45kg och efter det börjar jag tappa i vikt igen. Och det är verkligen skitjobbigt för det är inte kul att varje sjuksköterska ger en broschyrer om anorexia och att alla frågar en om man är sjuk eller om man verkligen låter maten ligga kvar i lilla magen? Ohja, jag har hört allt från om jag har bulimi till anorexia.

Så kommer vi till idag, hela natten har jag haft en så stark ångestattack att jag blev tvungen att ta flera lugnande, illamående tablett och lägga mig under täcket i fosterställning och hålla fast mig i madrassen. För att få allt snurrande att stanna. När jag får en sån attack blir det att kroppen blir febrig, allt börjar snurra och det känns som att jag ska spy, och den kommer efter för lång tid av hjärtklappning. Och med det menar jag att såfort det blir lite lite tyst kan jag både höra och känna varje hjärtslag som om det försöker bryta sig ut från bröstkorgen. Och när man vaknar efter det blir det som att man är bakis, man kan inte röra sig och knappt stå upp.

Därför låg jag kvar i sängen med mobilen i handen och möttes av samma syn som varje morgon. Kvinnor som lägger ut bilder på sina stolta kroppar, vilket är eloge till de för jag själv skulle aldrig våga lägga ut såna bilder, men där de också på ett tyst sätt skriver mer eller mindre hat mot smala tjejer som jag.. Att vi lurar unga tjejer vad kroppsidealet är och att det är vi som rakar oss som stödjer männens övertag mot oss?? Jag själv rakar mig pga mina exem och vill inte gå omkring med röda prickar över hela mig. Men just det att det enda jag kan läsa är hur tusentals av kvinnor kommenterar på dessa bilder och håller med om att ”det är ute att se ut som de”, jag visste inte ens att kroppsformer var säsongsbundna och att man kastar en kroppsform som man kastar en kappa. Det här är ju min identitet, som jag inte själv har fått välja. Som jag föddes med och har fått lära mig leva med.

Så där ligger jag uttömd på känslor och ångesten bara skriker så jag väljer att lägga ut en bild jag annars inte brukar. För att jag skäms. Och det är på min extremt smala midja, den som alla oavsett om de känner mig eller inte tar tag i med händerna och skrattar om hur smal jag är och att jag är onaturlig. Så jo det finns diskriminering mot såna som mig. Och därför tänkte jag göra ett litet test innan jag valde att posta detta inlägg, om jag lägger ut en bild där jag enbart visar midjan. Inget naket, bara midjan. Och skriver hur jag känner, hur mycket kärlek får jag då? Jämfört med dessa kvinnor jag ser varje dag. Och jag fick direkt tjejer som skrev tillbaka och skulle vara politiskt korrekt, ingenting styrkande nu hjälper vi en syster. Utan direkt till attack? Och är inte det ett bevis på hur fel hela den här alla är lika mycket värda skiten som alla där ute skriver? Mer kärlek mindre hat? Det enda jag skrev på mitt inlägg var att jag tycker vi borde kasta idealen och älska varandra för vad som finns innanför och att det utanpå är bara ett skal, och skalet identifierar inte oss.

Mycket sånt här läser jag just nu i min kurs, där man lär sig hur man ska lära barnen att inte hamna där en dag, och hur stor påverkan internet har på barnen idag. Vilket man märker direkt då det är bara okej att skriva sånt om man kämpar för att det ska vara normalt att väga över 130kg, medan jag som kämpar varje dag för att hålla mig över 40kg inte får säga något? Jag tycker att alla där ute borde läsa på lite om vad demokrati i förskolan innebär och vad värdegrund är. För storleken på bysten och siffrorna på vågen borde inte bestämma vem du är, det är insidan som gör det. För någon som är normalt byggd kan ses som nyttig och hälsosam och någon som är över 100kg kanske kämpar med sin vikt och äter hälsosamt, det vet man inte. Men därför är den här hetsen så löjlig och att just det här kan ge mig så pass mycket ångest att jag ligger och skakar av frossa och måste hålla i mig i madrassen en hel natt… Kan vi inte bara #kastaidealet en gång för alla?

Vill ni se inlägget heter jag @izahaggstrom_ på instagram

1 Kommentar

Hypnoterapin – min upplevelse

Posted in Ångest/Depression

Från precis innan…

Jag har nu varit hemma och ätit lite samt hunnit träffa kära Elin som flyttar nu i helgen och vi kommer inte kunna ses på iallafall några månader.. Därför passade vi på att ses nu innan.

Men jag tänkte faktiskt skriva lite om hypnosen jag var på. Vill inte gå in på för mycket detaljer för det är lite för privat för mig, kan säga att det var många tårar som fälldes.

Det hela gick ut på att jag hamnade i en slags trans där jag ändå var relativt vaken, men ändå inte. Det är det där stadiet precis innan man somnar när kroppen sover men sinnet är vaket. Eftersom att jag läser mycket så var det enklare för mig att bli påverkad än för andra och jag följde med jätteenkelt.

Vad man gjorde var att gå tillbaka i minnena och försöka hitta originalminnet. Den där första gången som jag blev mobbad och sen ändra i minnet. Så jag hamnade där som vuxna jag och liksom skyddade lilla 6 åriga jag från mobbarna. Samtidigt som jag fick prata med de och få de att förstå att det är fel och jag kunde förlåta de. Allt detta hände självklart i mitt undermedvetna och det är svårt att förklara men min lättnad efter allt det var liksom som att trycket från hjärtat försvann.

I fortsättning på det blev det att alla andra minnena från den tiden hamnade jag i och står mellan mobbarna och mig och agerar som en superhjälte. Jag kan alltså inte se tillbaka på mina minnen utan att se mig där. Så jag känner inte längre att jag behöver äta mindre för att passa in. Som de då sa. Utan jag har en röst inom mig som säger just det, att jag inte behöver göra så för att passa in. Och det gör mig tårögd bara att prata om det. Hon hjälpte mig att hitta min egna inre styrka och superhjälte. Sjukaste och häftigaste jag varit med om.

Något som fastnade för mig var att när jag var påväg ner i det undermedvetna så var det en skylt som stod där. Men jag kunde inte läsa vad det stod, det var suddigt. Och efter allt det som hände och jag var påväg upp till ytan igen så skulle jag kolla på skylten igen. Och nu såg jag vad det stod. ”Iza Eva Margaretha Häggström”. Jag kunde nu läsa mitt egna namn, vilket symboliserar att jag inte kunde se mig själv innan men nu kan jag det, klart och tydligt. Och när jag vaknade upp igen så var jag tårögd men log. Verkligen log som ett fån. Och nu känner jag en lycka som jag inte känt innan.

Stället jag gick på var Nova Vita här i Linköping som man kan boka tid på /HÄR/ hos terapeuten Vanja Pavlasevic och hon va helt underbar. Alla som känner att de testat alla slags terapier men inget funkar, testa hypnoterapi för det var helt galet hur bra det funkade. Rekommenderar dessutom varmt Vanja som var en underbar medmänniska och som gav mig rätt medel för att kunna lösa mina jobbiga minnen. Detta var nog absolut det bästa beslutet jag någonsin tagit.

Har ni några frågor kring det här är det bara att kommentera eller mejla mig på iza.haggstrom@outlook.com

Måndag

Posted in Ångest/Depression

.albumtemp

Godmorgon kära läsare! Jag har faktiskt varit vaken rätt länge. Men som vanligt kan jag inte komma upp ur sängen.. och det har inte med lathet att göra utan det är en av de grejerna som hypnosen nu idag ska kunna hjälpa till med.

Kan också vara så att tack vare att jag är så nervös så blir magen helt kaos och jag kommer inte upp. Men måste duscha så tänkte att det borde motivera mig att någon gång gå upp ur sängen.

Det roliga är att jag har alltid varit en som är morgonpigg och liksom gått upp vid 9 som senast. Men nu så är det väl bara så att kroppen behöver sömn.. därför är det guld värt att studera på distans. För jag kan plugga vilka tider på dygnet jag vill! Alltså eftermiddagar om jag känner för det, eller kvällar. Eller morgnar. Helt underbart.

Tror mamma skulle komma hem över lunchen för henne så blir inte ensam så länge iallafall. Måste ju gå upp ändå pga hypnoterapin…..

Hypnoterapi och minskad aptit

Posted in Ångest/Depression

Så idag blev jag tvungen att erkänna något för mig själv som jag tyckt inte har varit ett problem egentligen. Och det är måltider. Jag har ända sen jag var liten aldrig haft den där hungerskänslan förutom när det är akut. Så jag kan ibland glömma att äta vissa gånger. Men senaste tiden, faktiskt senaste månaden, har jag känt att jag bara behöver äta ett mål om dagen. Fast när jag jobbade behövde jag självklart få i mig mer än det, som lunch då. Annars har jag känt att eftersom jag inte vågat gå till gymmet så vill inte jag få en dålig kropp och om jag inte äter så mycket mer än ”det jag behöver” så kommer den hålla sig så fin. Det var faktiskt tack vare listan jag gjorde igår som jag började tänka efter över hur jag äter. Och jag vågade erkänna det för mamma och pappa som märkt av att jag höll på som jag gjorde i femman. När jag klarade mig genom att äta bara middag och kanske nåt mellanmål. Men varför jag inte märkt av det är för att jag har tyckt att jag äter normalt de dagar jag jobbar eller isåfall ska träna – dock var det ett tag sen nu och det har enbart varit såna där annorlunda dagar..

Men jag vet själv att det sitter kvar i mig efter alla åren då de som mobbade mig sa att om jag slutade äta var jag så liten att de kunde bära runt mig och då fick jag vara med de. Vilket jag gjorde, och de bar runt med mig lika mycket som de slog mig. Om man ska lägga fram det fint. Därför har jag testat nästan all slags terapi det finns, men nästan inget har funkat..

Och jag gör som säkert många andra av mina läsare där ute, tittar på Therese Lindgren. Och häromdagen var hon på hypnoterapi som det heter. Där man går in i det undermedvetna och liksom ”rättar till” vilket är exakt det stället där alla mina jobbiga tankar ligger. Jag har ju redan kommit otroligt långt men vet att jag behöver prata med någon och det enda psykologer vill ta upp är min barndom som jag redan har kommit förbi. Men det är något som hindrar mig från att ta det där extra steget och bli ännu bättre. Och det är något som jag själv inte kan komma åt. Men däremot kan nog någon som en hypnos terapeut göra det, och det står faktiskt om man läser om det att de kan bota ångest och paniksyndrom via det. Vilket är vad jag vill. För hade en panikattack idag och jag hade nästan glömt bort hur en full on attack kändes.. Därför har jag nu bokat två sessioner den här veckan, en imorgon och en på fredag. Så får jag se hur många fler jag behöver gå på sen, vet ju inte riktigt hur mycket kaos det är där.

Så nu är jag på rummet med en sån där naturdiet shake som jag måste dricka iallafall halva av, även fast jag mår illa, och tänkte ta på någon mysig film och bädda ner mig under täcke och filt. Är lite nervös inför imorgon men tänkte att det skulle bli ett kul inlägg oxå att blogga om? Och se hur mycket skillnad det faktiskt gör!

Godnatt så länge mina hjärtan’IMG_3498

What doesn’t kill you makes you …. ↑

UM & vinterkaos

Posted in Ångest/Depression

IMG_3438IMG_3439

Jag vill först och främst bara be om ursäkt för de väldigt väldigt få inläggen här den senaste tiden. Men om jag får försvara mig själv så har det varit väldigt mycket nu med endometriosen och min mage. Har haft så ont att jag egentligen inte ens rört mig utanför lägenheten. Mer än att jag igår åkte till tornby med pappsen och kikade in på den där nya jättebilliga klädbutiken. Hittade faktiskt den här jättefina randiga basic tröjan, läste någonstans ett citat att ”alla kvinnor bör investera i en randig tröja” eller något liknande. Så tänkte att varför inte? Den kommer passa perfekt in med alla mina svarta kläder haha. Har faktiskt tänkt på det att många av mina vinterkläder är mörka, antagligen för att jag köper de under de årstiderna och då är man som mest deprimerad osv. Men mina vår och sommarkläder är nästan alla i ljusa färger, för då mår man lite bättre. Är inte det lite kul? Att man undermedvetet köper kläder som matchar måendet? Jag tycker det iallafall!

Annars, vad har jag gjort idag? Jo jag lyckades ta mig genom stan till ungdomsmottagningen mest för att säga ”hej jag ska börja hos kvinnokliniken nu så vi kan avsluta det här”, jätteonödigt jag vet…. Och det var -2 grader men kändes som mycket mycket kallare.. Kan inte ens föreställa mig hur kallt det kommer vara i Luleå näst nästa vecka, -30 står det iallafall på vädret att det är just nu. Och det lär ju inte bli något mirakulöst under att det helt plötsligt blir +10 och sol just de dagarna vi är där. Så får packa i underställ och tjocka tröjor med andra ord…..

Även här hemma är det kallt, så ska nu ligga i sängen och läsa lite – har ont i magen idag.. och lyssna på musik. Kanske kolla någon film och sen blir det uppesittar”kväll” när juniorkronorna möter Canada i semin, men är ju van vid att Filips matcher börjar runt ca 2-2.30 så det är lugnt! Och den går att se på SVT sport så kan kolla ifrån sängen, vilket gör det mycket bättre!

Nyårslöften

Posted in Ångest/Depression

Nu såhär den andra januari 2017 (hur sjukt är det inte att det redan är nytt år??) så tänkte jag att som alla andra bloggare skriva ut mina nyårslöften för det här året. Något som kommer vara en röd tråd det här året är att det kommer vara mycket mer själviskt än de andra åren. Och då menar jag inte att jag kommer börja vara elak mot andra, men kommer sätta mig (och Filip såklart) i första hand istället för att tänka på de andra först.

 

1. Börja träna, mycket för att det släpper ut endorfiner och det hjälper mot ångest

2. Träffa mycket nya människor, vidga min umgängeskrets och inte vara instängd hemma.

3. Sätta mig själv i fokus, även fast jag kan såra andra bekanta när jag gör så. Jag ska vara #1.

4. Hjälpa fler människor, i den mån jag orkar och har tid vill jag kunna hjälpa andra tjejer och killar som mår dåligt och höja de.

5. Må bra. Det är nog det viktigaste löftet. Att ha ett underbart år med mig själv och med Filip, där det är lika mycket procent i bra dagar som det var dåliga under 2016.

Endometrios och stroke?

Posted in Ångest/Depression

Hej mina fina läsare, jag har varit lite awol (absent without official leave) senaste dagarna har främst varit pga min genomdränkta förkylning som jag har haft. Men även pga lite tråkiga nyheter.

Ni som läst min blogg ett tag nu har antagligen insett att jag är ett riktigt problembarn och att såfort jag kommer någonstans kommer något annat som drar undan mattan för mig. Så att säga. Men för er nya läsare kan jag förstå att det låter väldigt fake, att jag antagligen hittar på allt. Och tro mig ibland kan jag sätta mig ner och tänka, ”är det verkligen såhär? Har jag verkligen allt det där läkarna säger?” Och då kommer mamma och säger att det faktiskt är så och att jag inte hittar på allt.

Endometrios, ett nytt ord även för mig. Som då antagligen är svaret på varför jag när jag inte tar p-piller inte ens kan stå upp när jag har mens. Att det gör så ont att inte ens värktabletter funkar och (förlåt till känsliga läsare) blöder så pass mycket att man skulle kunna tro att jag förblöder. Vilket för mig alltid har varit ”normalt”, alla har ju ont och blöder mycket? Men bara 10% av alla som har mens lider av den här slags sjukdomen. Och vad det är, är att man har den där livmoderslemhinnan på andra ställen, även utanför och som skapar inflammationer och små cystor inför varje mens som spricker i samband med mensen. Vilket gör att man får så ont. Och om man inte behandlar den direkt så kan den göra så att man blir infertil i framtiden, alltså inte kunna få barn. Så jag ska påbörja min behandling nu i januari för att försöka förhindra det.

Inte nog med det så fick jag reda på att de p-piller jag har tagit nu var et stort NEJ från läkarna. Tydligen så får man inte äta kombinerade p-piller med migrän. Vilket jag har i släkten från både pappa och faster. Tydligen så gör det att man har ännu större risk att få stroke eller blodpropp om man äter såna, och jag har ätit mina i ca 2 år. Vilket gör att jag löper ännu större risk för att få en stroke eller blodpropp. Så jag ska hoppa av de jag har nu Qlaira, för de gör så att man i allmänhet löper större risk för sånt. Och byta till något annat som läkarna på kvinnokliniken bestämmer.

Som ni säkert förstår har jag mest varit livrädd nu senaste dagarna för jag vill inte få en stroke eller blodpropp. Och hela min tid senaste dagarna har tankarna varit mest där. Ibland så känner jag bara att jag orkar inte mer, oavsett hur mycket jag kämpar är det alltid något som kommer och knäpper mig på näsan… Förhoppningsvis så kan det vara så att efter den här behandlingen kommer allt bli bättre.

Så nu vet ni varför det har varit ganska dålig uppdatering från mig såhär i juletider. Jag hoppas ni förstår.