Law of attraction

Posted in Ångest/Depression
IMG_5056
Balen 21/5 -16

Jag satt idag och tittade igenom gamla bilder från förra året och det är helt sjukt hur långt jag har kommit sen dess. Jag kan till och med minnas hur jag kände då. När jag var på totalt botten. Det har varit en krokig väg men jag lyckades ta mig hit.

Läkarna som gav mig antidep som tog över min hjärna, som till slut fick mig att bli kallare än is. Och jag var där inne men kunde inte göra någonting, som om jag inte styrde min egen hjärna. Jag sa åt den att röra armen, men inget hände. Som att vara förlamad inifrån och ut. Så valde jag att hoppa av medicinen. Helt.

Läkarna de sa att det inte går så snabbt, helst skulle jag fortsätta ett år, minst ett halvår. För kroppen kommer skrika efter medicinen så det tar för lång tid. Vet ni hur lång tid det tog för mig? Två veckor.

Två veckor trappade jag ner från 2 tabletter till inga alls. Och inte en enda dag kände jag av abstinens till medicinen, för jag kände att jag kan klara det själv.

Men jag ville ha samtalsterapi. Dock fanns det inte resurser mer än gruppterapi med 8 andra 30+ som hade en medfödd sjukdom. Och jag kände att jag inte passade in där. Och vanliga psykologer vill bara tjata om problemen istället för att lösa.

Så jag började googla. Och hittade något som heter Law of attraction, en del av buddhismen. Att den energi man går ut med är den man får tillbaka. Så jag startade med att gå hypnoterapi för att ändra i minnet och sen startade jag mitt eget helande på egen hand. Det tog ett tag men nu kan jag helt ärligt säga att för första gången på tre år så mår jag bra. Sist var i ettan på gymnasiet, och då var det första gången på ännu fler år än det. Efter mobbningen i skolan. Och sen blev jag nedbruten av människor som utnyttjar. Oftast killar, men även tjejer.

Jag är tusen gånger starkare idag och känner att jag är på helt rätt ställe. Tack vare mig själv. Och tjejer/killar/icke-bestämda jag mår så bra över att kunna säga det. Att JAG tog mig hit, JAG hjälpte mig själv. För JAG kan.

Och nu kan jag säga, "I freaking made it"
Och nu kan jag säga, ”I freaking made it”

Power måndag

Posted in Ångest/Depression

Måndag förmiddag och jag har nästan skrivit klart inlämningen som sammanlagt kommer vara på ca 3000 ord. Jag som inte kan hålla mitt skrivande när jag väl är igång har väldigt svårt att hålla det kort.

Måendet idag? Jo det är bättre. Har tagit min medicin, fått i mig lite drickyoghurt och grönt te och mina vitaminer. Är inte jättestark och stabil i kroppen känner jag, då jag inte ätit något speciellt mycket på några dagar nu. Men då det är en biverkning av medicinen får jag stå ut några dagar till. Något alla borde veta om mig är att jag är ett riktigt otursbarn, det är alltid något som kommer efter det andra. Men jag försöker att inte hänga läpp, utan se det positiva i det hela. Just nu är det t.ex tur att jag ändå bara ska gå hemma och skriva lite!

Vaknade till solsken och fick lite extra motivation att skriva idag, alla har olika studietekniker och min är att hålla på med arbetet ungefär varje dag fram tills provet/tentamen. Då har jag kvar det enklare i huvudet. Samt att efter jag gick in i väggen har jag lite guldfiskminne och behöver refresha minnet då och då.. hehe.

IMG_4876

IMG_4875

IMG_4874

Hur fint och vårigt är inte detta arrangemang?? Nu gör vi om detta negativa tänk och skapar en riktig powermåndag!!

Tankeström – ang allt hat

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Mitt mående de senaste två månaderna har verkligen varit som en berg och dal bana med mest nerför. Och när jag lyckas ta mig uppåt igen så är det alltid något som bara drar mig ner igen. Och just nu så har det varit min blogg. Jag har alltså blivit tvungen att läsa flera av era kommentarer och sen raderat permanent för vill inte ha den negativa stämningen här på bloggen.

Jag måste bara fråga, hur tänker ni? När jag skrivit ordagrant att jag mår dåligt av det och att ni mer än gärna får kommentera på saker som är mer allmänt än mina känslor. Anledningen till varför jag skriver ut såna texter är för att jag vill öka förståelsen av vad psykisk ohälsa verkligen gör och att den påverkar så mycket mer än man tror. Och jag ska inte behöva förklara mig hela hela tiden. Men det känns som att om jag inte gör det så kommer jag bara få mer. Och om jag förklarar ”dåligt” får jag hat pga det.

Det känns som att det enda jag får skriva om är vardagliga saker som vad jag ätit eller hur mycket jag har i skolan. Men så fort jag skriver ut om mina känslor blir det kaos bland kommentarerna, och är en anledning till varför jag måste godkänna de först.

Skriver en sista gång om inlägget med långdistans. Jag tog upp det med att långdistans inte gäller för de som bor en timme bort just för att jag tar åt mig av att man jämför det med att ha tidsskillnad på sju timmar, ett helt hav mellan och ca 6-7 månader mellan träffarna. Och det gör mig ledsen, för det är inte samma saknad. Inte enligt mig. Och jag säger inte att deras saknad inte är jobbig för de, det är bara att jag skulle alla dagar i veckan byta till den distansen. Och jobba extra hårt, eller studera, så jag har råd att åka och vara med honom varje helg. Men det är hur jag är och som ni säkert förstått nu, min åsikt om vad som är långdistans och distans.

Min kväll blev dock bättre ett tag då jag pratade med Filip ett tag och han lugnade ner min panikattack. Men han såg inte heller hur alla andra kommentarer rullade in. Dock raderade jag alla de direkt och försökte att inte läsa. Då jag vet att pga min ångest tar jag åt mig mycket mer. Ska kolla på hans match nu under natten och så får jag se om jag lyckas sova något..

Det enda jag vill med den här bloggen är att hjälpa andra. Och med tex det inlägget skapa lite perspektiv för de som tycker deras distans är jobbigt, och se vilka chanser det ändå finns. Om man nu är över 19 och kan jobba och inte lever på månadspeng. Då förstår jag att man inte har råd. Men jag syftade på personer i min ålder och min närhet.

Jag hade förstått varför jag fick så många kommentarer om jag hade medvetet velat skapa reaktioner. Men detta var bara som nu, något jag skriver i panikens hetta för att visa hur pass påverkad hjärnan är av psykisk ohälsa. Och hur ledsen man faktiskt blir. Så mycket att jag gråter konstant, iallafall har tårar rinnandes. Och att jag starkt börjar fundera på ifall det är så hälsosamt för mig att göra allt det här.. att finnas där för så många unga tjejer och killar som behöver hjälp. Skriva ut det här för att få andra unga att förstå hur pass viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. När det enda jag får är hat?

3 Kommentarer

Baksidan av långdistans

Posted in Ångest/Depression

Inatt är en sån där jobbig natt när känslorna bara svämmar över. Den allra största boven i det här är väl mitt långdistansförhållande jag har över Atlanten. Jag är inte skapad för att älska på distans. Hela min kropp och själ gör ont just nu pga kan inte bara hoppa på tåget och åka till honom, eller en buss eller en bil och mötas halvvägs i några timmar..

Min kropp är inte gjord för att somna kallt och ensamt på kvällen till ett sms.

Jag är en känslomänniska, vilket betyder att jag känner mycket. Alltså redan innan ångesten. Och just nu känner jag mig ensam, trots att vi skriver varje dag. Men jag känner bara att jag behöver närhet. Att bara känna en hand på ryggen eller att armbågarna snuddas vid när vi sitter bredvid varandra i soffan. Att höra hans röst kan göra min dag så mycket bättre, för om jag blundar kan jag låtsas att han är här. Men då känns det värre när jag öppnar ögonen och inser att det är jag själv som håller om mig och han är där inne i mobilen.

Jag är inte gjord för att älska på distans, jag är gjord för att vara nära. Att kunna möta blickar och göra en grimas och puttas lite skojsamt. Inte vicka på mobilen så att jag förstör bilden på mig på hans mobil, 7 520 km bort…

Och jag förstår att vanlig distans är skitjobbigt! Jag förstår det. Men ni inser inte ens lyxen av att ni kan för mindre än sex tusen kronor ta er till er älskling, närsomhelst utan att det tar 24h. Och snälla rara ni, kalla det inte långdistans när det är mindre än 2 timmars bilväg.. För ni inser inte ens lyxen ni har att ni kan för under tre hundra kronor ta er till er älskling och bara hålla om varandra. Sist jag ens rörde honom var snart 5 månader sen.. och det gör ont i varje liten del av kroppen att jag inte kan göra det förrän om 1-2 månader till.. När han kommer hem och vi har 6 timmars resväg kommer vi kalla det vanlig distans, för det är ingenting jämfört med att flyga över Atlanten. För då kan jag ta tåget halvvägs närsomhelst och så kan vi ses på en fika och bara vara nära varandra. Det är en sån vardagslyx som ni andra nästan tar för givet eller inte ens ser..

Inatt är bara en sån jobbig natt. När jag inser att anledningen till varför min magkatarr fortfarande är kvar efter 5 månader.

Är för att det är 5 månader för länge jag varit ifrån dig.

4 Kommentarer

Allting snurrar

Posted in Ångest/Depression

Allting snurrar.
Hjärtslagen blir bara starkare och starkare och slår allt hårdare ju längre tiden går.
Till slut är det som att jag måste skrika i mina tankar för att jag ska höra mig själv tänka.
Allting snurrar.
Jag måste hålla i mig för att inte ramla ur sängen, det är som att jag helt tappat fotfästet.
Allting snurrar.
På vägen till toaletten för att sitta och hålla i mig med huvudet mot den kalla sitsen.
Vill inte spy ner sängen.
Allting snurrar.
Det känns som att hjärtat försöker ta sig ut ur bröstkorgen samtidigt som hela magen vänder sig och skapar kväljningar.
Allting snurrar, hela världen snurrar och inget kan stoppa det.

Let’s talk; anxiety

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_4151

Ni som följt mig ett tag vet att jag lider av ångest, och en ganska extremt sådan. Och även fast jag är en väldigt stark individ i mig själv som faktiskt lyckas hålla upp fronten många gånger, så kommer det dagar då jag bara bryter ihop. Igår var en sådan dag, jag satt och grät så mycket att min perfekta spraytan var helt randig och fläckig. Det är inte ofta det händer, men när det väl gör det känns det värre än när man har det var och varannan dag. Just för att man inte är van vid attackerna.

Men tro mig, jag ger mig inte. Hela morgonen har you haven’t seen the last of me av Cher gått på repeat. Alla behöver skaffa en sån powerlåt, den som kan ändra hela ens humör. Den låten som får en att vilja klå upp ångesten. Och varför det blev just den låten var för att i mars där någon gång så satt jag och tittade på film med mamma och Åsa. De ville försöka göra mig gladare. Så det blev filmen Burlesque och ett tag in där så kommer den här låten upp. Och det var som en liten låga i mig tändes. Till varje beat och varje ord så bara väcktes den och blev större och större. Men när låten var slut så släcktes den lite. Så jag började lyssna på den om och om och om igen hela tiden. Och för varje gång jag hörde de där orden I’ve been brought down to my knees, I’ve been pushed way past the point of breaking. But I can take it, I’ll be back on my feet. This is far from over. You haven’t seen the last of me. Så bara kom den där styrkan fram igen, och sen dess har det varit min powerlåt som jag lyssnar på när jag känner mig dålig. För jag har ju den där lilla krigaren inom mig, men hon blir bara tystad av alla demoner och rösterna i form av ångesten.

Därför är det så viktigt att man hittar den där låten som väcker ens inre krigare. För vi alla har den, men om man inte hjälper henne/honom att få fram sin röst och blir kvävd av alla demoner. Då är det enklare att de vinner. Nu säger jag inte att alla ska börja lyssna på min, men testa bara och se om den får dig att känna något. Någon slags styrka. För alla behöver lite extra hjälp, även vår inre krigare.

Naturvetenskap i förskolan

Posted in Ångest/Depression

God förmiddag, jag har varit vaken sen ca 9 men tog extra lång tid att ta mig till vardagsrummet och fixa upp mitt ”kontor”. Jag vet inte riktigt varför men har haft så himla ont i magen senaste dagarna och det gör att jag blir rätt låg i måendet med för kan inte göra de saker jag brukar varje morgon. Alltså hemmaträning, ut och gå och det gör att de extra endorfinerna inte utsöndras vilket resulterar i nedstämdhet och med tanke på att jag redan har lätt för det med proveran så blir det enkelt så.

Vad jag gjort hittills är att sitta och skriva på en gruppinlämning med två andra och sen direkt över till en ny inlämning. Som ska redovisas nästa vecka i Luleå. Och jag vill ha det klart så jag inte behöver tänka på det sen. Men just nu känns det extra tungt att sitta och skriva på det här med naturvetenskap i förskolan med huvudvärk och magont.. men tiden går snabbare då också och förhoppningsvis blir det kväll snart igen så jag kan stänga in mig på rummet under täcket och sova. Så att nästa dag blir något bra.

Jag är bara så less på att vara less, vill vara sprudlande lycklig nästan hela tiden. För det finns inget liv där man är lycklig hela tiden. Men iallafall mestadels av tiden. För just nu är det bara inte så..

IMG_4134IMG_4135IMG_4137

Dålig söndag

Posted in Ångest/Depression

Ja alltså vad ska jag skriva, jag hade planerat så många inlägg och hela den här helgen skulle bli så bra. Men när jag har för höga förhoppningar på saker så blir det oftast bara fel. Och jag tror att jag halvt är sjuk på det med, så nu idag söndag har jag varit vaken sen tio men kommer inte upp ur sängen. Det går inte bara av någon anledning, känner mig helt utslagen. Vilket är konstigt då jag inte har gjort något speciellt mer än vara ute på stan lite igår och sen somnade jag runt 1-2. Eller, så är det pga att jag tog en energidricka där vid 23 för att orka stanna uppe hela natten, men energidricka och hjärtklappning är liksom ingen bra kombo. Så slutade me att jag hade en sån där natt igen. Där jag låg och höll i mig i sängen, allt snurrade och hjärtat slog så hårt mot bröstet att jag fick ont.

Så fort jag säger de tre orden, de tre farliga orden ”jag älskar livet” så bara backas allt. Och jag hamnar såhär. Men jag har så mycket att göra nästa vecka för veckan efter det åker jag till Luleå igen, har väl lite hjärtklappning inför det då jag åker helt själv denna gång, och jag måste ha lyssnat på några föreläsningar då salt gjort lite uppgifter. Och då behöver jag starta veckan bra. Jag kommer aldrig att lyckas ha en bra vecka med studerandet om jag vaknar såhär imorgon. Så därför ska jag ta hela söndagen till att ligga i sängen och antagligen försöka sova bort dagen. För så som jag känner nu kommer den bara inte att bli bra.

 

Let’s talk; kroppsideal – nu är jag trött!!!!

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Jag är så trött. Trött på samhället, trött på idealen och framför allt trött på all jäkla politisk korrekt skitsnack som går omkring på sociala medier om att alla är lika värda. BULLSHIT

Jag vaknade imorse med en ”bakfylla” från min ångestattack jag hade hela natten. I ungefär en vecka har jag haft hjärtklappning och ångest över mycket saker. Men framförallt min kropp. Jag har hållt mig från att gå klädd i tröjor som visar min figur och istället gömt mig i stora tjocka tröjor. Varför? Jo för att när jag går in på min frizon, instagram, möts jag av dessa power kvinnor som ska stå för rättvisa och allas lika värde men istället möts av ett dolt hat gentemot tjejer som är som mig. Naturligt smala och lider av undervikt.

Jag ska berätta en liten historia så att ni förstår mer. Runt den 7 mars 1997 skulle en frisk liten pojke eller flicka födas på BB i stockholm, men tiden gick och det var inte förrän den 20 mars 1997 som lilla tjejen kom ut. Och läkarna sa till den här nyblivna mamman att hon måste krysta allt hon har för lilla bebisen har navelsträngen runt halsen och om det inte fixas kan bebisen få syrebrist. Sen visade det sig att den navelsträngen hade legat runt halsen på bebisen i flera veckor och hindrat för näringen att komma in i bebisen. Så lilla tjejen föddes rejält underviktig och under hennes första år på jorden fick man tejpa upp blöjorna med silvertejp för att de inte skulle åka ner. Mycket andra problem tillkom också med förkylningsastma som nästan, bara någon dag ifrån, tog den här lilla tjejens liv. För att den där sista och viktiga näringen aldrig kom till den här lilla tjejen.

Den lilla tjejen är då jag, och jag har fortfarande problem med att få i mig mat och gå upp i vikt. Självklart drog man med i hetsen om kroppsideal från alla modeller som photoshoppade sina bilder, tränade alldeles för hårt och nästan svalt sig själv. Men när jag väl försöker mitt bästa för att gå upp i vikt hamnar jag på min maxvikt 45kg och efter det börjar jag tappa i vikt igen. Och det är verkligen skitjobbigt för det är inte kul att varje sjuksköterska ger en broschyrer om anorexia och att alla frågar en om man är sjuk eller om man verkligen låter maten ligga kvar i lilla magen? Ohja, jag har hört allt från om jag har bulimi till anorexia.

Så kommer vi till idag, hela natten har jag haft en så stark ångestattack att jag blev tvungen att ta flera lugnande, illamående tablett och lägga mig under täcket i fosterställning och hålla fast mig i madrassen. För att få allt snurrande att stanna. När jag får en sån attack blir det att kroppen blir febrig, allt börjar snurra och det känns som att jag ska spy, och den kommer efter för lång tid av hjärtklappning. Och med det menar jag att såfort det blir lite lite tyst kan jag både höra och känna varje hjärtslag som om det försöker bryta sig ut från bröstkorgen. Och när man vaknar efter det blir det som att man är bakis, man kan inte röra sig och knappt stå upp.

Därför låg jag kvar i sängen med mobilen i handen och möttes av samma syn som varje morgon. Kvinnor som lägger ut bilder på sina stolta kroppar, vilket är eloge till de för jag själv skulle aldrig våga lägga ut såna bilder, men där de också på ett tyst sätt skriver mer eller mindre hat mot smala tjejer som jag.. Att vi lurar unga tjejer vad kroppsidealet är och att det är vi som rakar oss som stödjer männens övertag mot oss?? Jag själv rakar mig pga mina exem och vill inte gå omkring med röda prickar över hela mig. Men just det att det enda jag kan läsa är hur tusentals av kvinnor kommenterar på dessa bilder och håller med om att ”det är ute att se ut som de”, jag visste inte ens att kroppsformer var säsongsbundna och att man kastar en kroppsform som man kastar en kappa. Det här är ju min identitet, som jag inte själv har fått välja. Som jag föddes med och har fått lära mig leva med.

Så där ligger jag uttömd på känslor och ångesten bara skriker så jag väljer att lägga ut en bild jag annars inte brukar. För att jag skäms. Och det är på min extremt smala midja, den som alla oavsett om de känner mig eller inte tar tag i med händerna och skrattar om hur smal jag är och att jag är onaturlig. Så jo det finns diskriminering mot såna som mig. Och därför tänkte jag göra ett litet test innan jag valde att posta detta inlägg, om jag lägger ut en bild där jag enbart visar midjan. Inget naket, bara midjan. Och skriver hur jag känner, hur mycket kärlek får jag då? Jämfört med dessa kvinnor jag ser varje dag. Och jag fick direkt tjejer som skrev tillbaka och skulle vara politiskt korrekt, ingenting styrkande nu hjälper vi en syster. Utan direkt till attack? Och är inte det ett bevis på hur fel hela den här alla är lika mycket värda skiten som alla där ute skriver? Mer kärlek mindre hat? Det enda jag skrev på mitt inlägg var att jag tycker vi borde kasta idealen och älska varandra för vad som finns innanför och att det utanpå är bara ett skal, och skalet identifierar inte oss.

Mycket sånt här läser jag just nu i min kurs, där man lär sig hur man ska lära barnen att inte hamna där en dag, och hur stor påverkan internet har på barnen idag. Vilket man märker direkt då det är bara okej att skriva sånt om man kämpar för att det ska vara normalt att väga över 130kg, medan jag som kämpar varje dag för att hålla mig över 40kg inte får säga något? Jag tycker att alla där ute borde läsa på lite om vad demokrati i förskolan innebär och vad värdegrund är. För storleken på bysten och siffrorna på vågen borde inte bestämma vem du är, det är insidan som gör det. För någon som är normalt byggd kan ses som nyttig och hälsosam och någon som är över 100kg kanske kämpar med sin vikt och äter hälsosamt, det vet man inte. Men därför är den här hetsen så löjlig och att just det här kan ge mig så pass mycket ångest att jag ligger och skakar av frossa och måste hålla i mig i madrassen en hel natt… Kan vi inte bara #kastaidealet en gång för alla?

Vill ni se inlägget heter jag @izahaggstrom_ på instagram

1 Kommentar

Hypnoterapin – min upplevelse

Posted in Ångest/Depression

Från precis innan…

Jag har nu varit hemma och ätit lite samt hunnit träffa kära Elin som flyttar nu i helgen och vi kommer inte kunna ses på iallafall några månader.. Därför passade vi på att ses nu innan.

Men jag tänkte faktiskt skriva lite om hypnosen jag var på. Vill inte gå in på för mycket detaljer för det är lite för privat för mig, kan säga att det var många tårar som fälldes.

Det hela gick ut på att jag hamnade i en slags trans där jag ändå var relativt vaken, men ändå inte. Det är det där stadiet precis innan man somnar när kroppen sover men sinnet är vaket. Eftersom att jag läser mycket så var det enklare för mig att bli påverkad än för andra och jag följde med jätteenkelt.

Vad man gjorde var att gå tillbaka i minnena och försöka hitta originalminnet. Den där första gången som jag blev mobbad och sen ändra i minnet. Så jag hamnade där som vuxna jag och liksom skyddade lilla 6 åriga jag från mobbarna. Samtidigt som jag fick prata med de och få de att förstå att det är fel och jag kunde förlåta de. Allt detta hände självklart i mitt undermedvetna och det är svårt att förklara men min lättnad efter allt det var liksom som att trycket från hjärtat försvann.

I fortsättning på det blev det att alla andra minnena från den tiden hamnade jag i och står mellan mobbarna och mig och agerar som en superhjälte. Jag kan alltså inte se tillbaka på mina minnen utan att se mig där. Så jag känner inte längre att jag behöver äta mindre för att passa in. Som de då sa. Utan jag har en röst inom mig som säger just det, att jag inte behöver göra så för att passa in. Och det gör mig tårögd bara att prata om det. Hon hjälpte mig att hitta min egna inre styrka och superhjälte. Sjukaste och häftigaste jag varit med om.

Något som fastnade för mig var att när jag var påväg ner i det undermedvetna så var det en skylt som stod där. Men jag kunde inte läsa vad det stod, det var suddigt. Och efter allt det som hände och jag var påväg upp till ytan igen så skulle jag kolla på skylten igen. Och nu såg jag vad det stod. ”Iza Eva Margaretha Häggström”. Jag kunde nu läsa mitt egna namn, vilket symboliserar att jag inte kunde se mig själv innan men nu kan jag det, klart och tydligt. Och när jag vaknade upp igen så var jag tårögd men log. Verkligen log som ett fån. Och nu känner jag en lycka som jag inte känt innan.

Stället jag gick på var Nova Vita här i Linköping som man kan boka tid på /HÄR/ hos terapeuten Vanja Pavlasevic och hon va helt underbar. Alla som känner att de testat alla slags terapier men inget funkar, testa hypnoterapi för det var helt galet hur bra det funkade. Rekommenderar dessutom varmt Vanja som var en underbar medmänniska och som gav mig rätt medel för att kunna lösa mina jobbiga minnen. Detta var nog absolut det bästa beslutet jag någonsin tagit.

Har ni några frågor kring det här är det bara att kommentera eller mejla mig på iza.haggstrom@outlook.com