Jag har en stalker..

Posted in Let's Talk

Japp ni läste rätt, och jag har i fem års tid valt att inte skriva ut om det men jag orkar inte hålla det inne längre……

För att starta hela historien så var det en liten 15 årig tjej (jag hihi) som skaffade en blogg, ”accordingtome.devote.se”, ja ni får kolla, ja ni får skratta. Där startade en speciell ip-adress uppföra sig konstigt och jag visste inte att man kunde blocka ip-adresser då (ung och dum) så jag valde att byta bloggportal. Då till nattstad.se, numer nouw.com. Och där stannade jag tills november 2016. Men där dök ip-adressen upp igen och trakasserade både mig, min familj och eventuella pojkvänner. Då jag fortfarande inte förstod att man kunde blockera ip-adresser så valde jag att radera alla dessa kommentarer. De var i stil med ”du är en fitta” ”hur kan någon vilja ha dig” ”förstår varför du var mobbad som barn, du är ju äcklig” och så såklart att jag ljög om hela grejen om att jag blivit mobbad! Ju äldre jag blev (närmade mig 17/18 år) så blev kommentarerna mer vulgära. Typ om att jag skulle dö, ta livet av mig för alla mår bättre utan mig, att jag borde bli våldtagen osv. Och strax efter min 18 årsdag hittade jag då äntligen knappen ”blockera ip-adress”, wiho!! Hen var borta!!

Trodde jag. Sen kontaktade finest mig och undrade om jag ville byta portal, överlycklig kastade jag mig över datorn och skrev över och fixade min nya blogg! Så kul med förändring och ny portal ju!! Sakta men säkert började små kommentarer komma upp igen, angående lite av mina inlägg. Tex hur jag betedde mig på mina svar. Det är ju INTE OK ATT KALLA NÅGON GUMMAN!!!!! Och blev tillrättavisad av två olika personer, men med samma ip-adress. Och efter en liten research så visade det sig vara samma ip-adress som trakasserade mig från att jag var 15 år gammal! Kul va 🙂 Dock, så råkade nu den här personen använda sin riktiga mejladress som person #2, nämligen en som följde mig på instagram också. Självklart konfronterade jag denna person och hen ville starta tredje världskriget med mig, men jag hade så lite bry i mig så jag bara slutade följa och tog bort. (Dock inte block, vilket jag borde)

Senast för några dagar sen så anmälde jag en kommentar på min twitter för ansåg att den inte skulle vara där, idag får jag ett mejl om att jag blivit anmäld med min blogg och instagram hos RO av denne person. Och här ger jag ut min ärliga ursäkt till alla som mått dåligt över att jag inte förklarat att mina samarbeten var reklam. Så det räcker inte med att folk ska trakassera mig ”anonymt” utan den här personen går så långt att faktiskt anmäla mig!

Och nu är jag så rädd och arg att jag skakar.. För inte nog med allt det här med blogg så har jag i fem års tid haft någon som ringt från dolt nummer flera gånger i rad under några dagar varannan månad ungefär och stönar och andas tungt i telefonen. Ni kan ju tänka er hur rädd man blir som 14/15 åring när detta händer?

Det värsta nu är att jag är mer rädd än förbannad, för man vet aldrig vad dessa personer gör nu härnäst.. Därför ville jag skriva ut om det och faktiskt öppna upp mig äntligen. För det börjar gå för långt.

2 Kommentarer

Ångest över körkort?

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_6886

Jag tänkte gå tillbaka till mina rötter i detta inlägg och ta upp något som har med min panikångest att göra. Jag märker sällan av den nuförtiden, vilket är jätteskönt. Men ibland kan det bli för mycket av saker och då kommer panikattacken som ett brev på posten. Tex i fredags när jag övningskörde med mamma och Åsa. Jag fick 8 motorstopp i rad och fick det inte att funka. Vi kom fram till sen att jag hade fel sorts skor på mig och var inte så smooth i mina rörelser. Men där och då så bara bröt jag ihop. Jag grät och sa att jag skiter i körkort (skiter i allt) hoppar av och ville hem. Men så blev jag lite mer sur än ledsen och ville verkligen klara av det. För det är ju ännu pinsammare att dra hem och vara misslyckad än att faktiskt klara det? Och så vips funkade det helt plötsligt och jag klarade av att köra jättebra.

Jag kan tänka mig att det finns ett antal tjejer där ute som har ångest och panik över körkortet, för vad gör man om man får en panikattack när man kör? Men jag tror det man är mest rädd för är det okända. Man vet hur vägarna ser ut och att hålla koll på bilar. Det man inte vet är att koppla, växla och hålla koll på farten. Men när man väl börjar få det lite under kontroll så försvinner panikkänslan. För mig har den minskat nu iallafall. Vi ska övningsköra idag och imorgon igen för att få lite mer vana och så osäkerheten försvinner ännu mer.

IMG_6885

Men jag var en av er som trodde att jag aldrig skulle kunna ta körkort med min hsp och panikångest. Men vet ni? Ni är starkare än de tankarna, bara ni testar på ett ställe utan trafik och får känna av så kommer ni klara det. För det är ju ändå tankens kraft, om ni väljer att ha den negativa tanken kommer den vinna – eller så byter ni ut till den positiva och låter den vinna. Det är ju trots allt bara två olika tankesätt.

Much love ❤❤

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad?

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Hej igen mina fina läsare. Nu är det söndag och sent som attans, för jag kan inte somna än så ligger och drar i mig av Filips doft. Den är nämligen kvar efter helgen. Jag kommer skriva ett nytt inlägg imorgon om helgen!!

För nu idag tänkte jag gå lite på djupet, något jag inte gjort på länge. Idag söndag är det exakt en vecka kvar tills jag och den finaste människan på jorden firar ett år tillsammans. Det är helt sjukt. Och jag är så lyckligt lottad som har honom. Jag kan inte undgå att tänka på hur jag mådde för ca ett år sen. Nu när det närmar sig vår ettårsdag. Och hur tacksam jag är över att jag fick kontakt med honom när jag fick den. Hur jag var nere på botten och inte fick den hjälpen jag behövde från vården. Att de bara gav mig medicin som skapar en motsatt effekt på folk som är överkänsliga, som jag. Och att alla de runt omkring mig verkligen tillsammans står för att jag orkade ta mig vidare. Till min mamma, min pappa, min syster, min farmor och farfar och mormor och morfar. Till hela min familj för att ni var där.

Men mitt största tack den går till min största kärlek. Jag kan helt ärligt inte ens tänka mig ett liv utan dig. Och jag kan inte ens skriva det här utan att bli emotionell. Men tack vare hans stöd och att han trodde på mig så tog jag mig en lång bit på vägen innan jag lyckades orka göra det på egen hand.

Jag blir bara så ledsen av att läsa om de andra tusen ungdomarna som inte hade en sån där klippa att luta sig emot. De där tusen ungdomarna som faktiskt just nu vilar bland änglarna.. ibland kan jag tänka hur kan jag ha haft sån tur och är här. När de andra inte är det? Men allt det är tack vare min familj och andra halva, ni som fanns där när vården svek mig. Och jag kommer aldrig sluta kämpa för att det ska bli ändring. Så att ingen mer ungdom ska behöva ta sitt liv bara för att de inte ser någon annan utväg från sin smärta. För tro mig jag har känt den, och det är få saker som man kan jämföra med den. Det är som att man kan känna hur varje liten del av hjärtat gör så ont att det är jobbigt att gå till toaletten. Hur hjärnan går på högvarv och de där rösterna i huvudet som säger ”att man lika gärna kan ta livet av sig, för ingen ändå vill ha en” till slut börjar få en poäng. Men samtidigt hur man så gärna vill göra bättre för att ens familj inte förtjänar att hitta sin dotter eller son (eller icke-kön) död på sitt rum. Vad är enklaste utvägen? Blod eller inte blod? Och hur de frågorna låter mer normalt i ens öron än frågan om man ska dricka mjölk eller vatten i skolan. När ingenting betyder något mer och rösterna har rätt.

Jag är så stolt och tacksam över att jag inte är en del av den statistiken, att jag i verkligen sista sekund drogs upp från min botten. Att alla de som drog upp mig tillsammans puttade mig högre och högre upp till ytan. Och tills jag till slut äntligen kunde andas igen. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur de där rösterna kunde låta så kloka? För om jag bara hade vetat att jag skulle studera till att bli det min farmor var och att jag kommer kunna hjälpa så många barn. Eller att jag skulle vara tillsammans med mitt livs största kärlek och vara mer kär nu än innan. Då hade jag inte känt att rösterna hade rätt. Tack vare det har min lillasyster fortfarande sin storasyster, mina föräldrar sin dotter och mor/farföräldrar sitt barnbarn. Tänk om alla de tusen ungdomar som årligen förlorar sin kamp kunde få den hjälpen de med.

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad..?

2 Kommentarer

Älska dig själv

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_5601 IMG_5602

Mamma beställde hem en bok åt mig som heter Älska dig själv, en guide för särskilt sensitiva och andra känsliga själar av Ilse Sand. 

Och den handlar mest om att man ska försöka acceptera den personlighet man har, och jag har alltid varit extremt känslig. Och har alltid fått höra ”skaffa lite skinn på näsan” ”försök att inte ta åt dig lika mycket”, men det funkar inte så. Jag har som det beskrivs i boken antenner som tar åt mig väldigt enkelt av intryck, goda som dåliga. Och det bästa som finns för mig är en lugn hemmakväll med tända ljus och musik. Då kan vi snacka livsglädje. En annan rolig sak som boken tar upp är att de flesta som har som jag jobbar inom vård och omsorg eller på skola. Som jag ska! För man bryr sig så mycket om andra människor att man tar på sig deras lidande och gör allt man kan för att de ska må bra. Det är sån jag är, det kan jag inte ändra på. Men däremot kan jag ändra min syn på mig själv, för jag älskar andra mer än mig själv. Det är nästan så att man inte ens är i närheten av att älska sig själv när man har personlighetstypen som jag. För man passar inte in i vad samhället anser som normalt. Den utåtgående och alltid glada, snackiga personen. Då jag kan vara utåtriktad och social med sådär många människor som alla andra kan, men under en relativt kort stund. Sen måste jag tillbaka in i skalet och liksom skala ner på antalet människor jag har runt mig. Och nu pratar jag då om tex event eller fester. Inte familj och nära vänner.

På bara några dagar så har jag verkligen tagit in så mycket av orden som står skrivna, för det är som att få svar på en massa frågor jag inte ens visste att jag hade! Tänker speciellt på detta kapitel om psykisk ohälsa och korrelationen mellan en jobbig uppväxt och depression. Då det jag ansåg var jobbigt kanske mina mobbare tycker att jag borde borstat av mig då vi bara var barn. Men det satte trauman i mig som har tagit 13 år innan jag lyckats få de under kontroll.

För er där ute som mår dåligt och inte förstår varför – köp denna bok. Ni kommer få som en aha upplevelse!!

Tankeström – ang allt hat

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Mitt mående de senaste två månaderna har verkligen varit som en berg och dal bana med mest nerför. Och när jag lyckas ta mig uppåt igen så är det alltid något som bara drar mig ner igen. Och just nu så har det varit min blogg. Jag har alltså blivit tvungen att läsa flera av era kommentarer och sen raderat permanent för vill inte ha den negativa stämningen här på bloggen.

Jag måste bara fråga, hur tänker ni? När jag skrivit ordagrant att jag mår dåligt av det och att ni mer än gärna får kommentera på saker som är mer allmänt än mina känslor. Anledningen till varför jag skriver ut såna texter är för att jag vill öka förståelsen av vad psykisk ohälsa verkligen gör och att den påverkar så mycket mer än man tror. Och jag ska inte behöva förklara mig hela hela tiden. Men det känns som att om jag inte gör det så kommer jag bara få mer. Och om jag förklarar ”dåligt” får jag hat pga det.

Det känns som att det enda jag får skriva om är vardagliga saker som vad jag ätit eller hur mycket jag har i skolan. Men så fort jag skriver ut om mina känslor blir det kaos bland kommentarerna, och är en anledning till varför jag måste godkänna de först.

Skriver en sista gång om inlägget med långdistans. Jag tog upp det med att långdistans inte gäller för de som bor en timme bort just för att jag tar åt mig av att man jämför det med att ha tidsskillnad på sju timmar, ett helt hav mellan och ca 6-7 månader mellan träffarna. Och det gör mig ledsen, för det är inte samma saknad. Inte enligt mig. Och jag säger inte att deras saknad inte är jobbig för de, det är bara att jag skulle alla dagar i veckan byta till den distansen. Och jobba extra hårt, eller studera, så jag har råd att åka och vara med honom varje helg. Men det är hur jag är och som ni säkert förstått nu, min åsikt om vad som är långdistans och distans.

Min kväll blev dock bättre ett tag då jag pratade med Filip ett tag och han lugnade ner min panikattack. Men han såg inte heller hur alla andra kommentarer rullade in. Dock raderade jag alla de direkt och försökte att inte läsa. Då jag vet att pga min ångest tar jag åt mig mycket mer. Ska kolla på hans match nu under natten och så får jag se om jag lyckas sova något..

Det enda jag vill med den här bloggen är att hjälpa andra. Och med tex det inlägget skapa lite perspektiv för de som tycker deras distans är jobbigt, och se vilka chanser det ändå finns. Om man nu är över 19 och kan jobba och inte lever på månadspeng. Då förstår jag att man inte har råd. Men jag syftade på personer i min ålder och min närhet.

Jag hade förstått varför jag fick så många kommentarer om jag hade medvetet velat skapa reaktioner. Men detta var bara som nu, något jag skriver i panikens hetta för att visa hur pass påverkad hjärnan är av psykisk ohälsa. Och hur ledsen man faktiskt blir. Så mycket att jag gråter konstant, iallafall har tårar rinnandes. Och att jag starkt börjar fundera på ifall det är så hälsosamt för mig att göra allt det här.. att finnas där för så många unga tjejer och killar som behöver hjälp. Skriva ut det här för att få andra unga att förstå hur pass viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. När det enda jag får är hat?

3 Kommentarer

Nu måste jag skälla lite

Posted in Let's Talk

Jag är inte en sån som skäller på folk eller den första som påpekar när någon gör fel, men nu känner jag att jag måste göra det.

Min blogg är ett öppet forum och jag blir mer än glad när ni engagerar er i mina inlägg och brinner för er sak. Men några av er måste lära er att det finns vissa saker som man inte lägger ner tid på att skriva rent av hatkommentarer till. Ett stort exempel är känslofyllda/känslostyrda inlägg. Det jag specifikt tänker på då är det från i torsdags när jag låg i sängen med musik i hörlurarna och grät floder pga mådde så dåligt. Och jag skrev ihop en text på anteckningar som jag sedan valde att publicera, tro mig jag har väldigt många såna texter där som jag inte valt att publicera pga för personliga.

För att för mig släpper det lite av att få skriva av mig lite, och just det här ville jag få ut. Då jag faktiskt tar åt mig av att någon som har sin partner ca 45 minuter till 1 timme bort jämför deras förhållande med mitt som är sjutusenfemhundratjugo kilometer bort, eller i siffror 7520 km. Och om jag spontant vill träffa honom måste jag betala över 6000kr enbart för resan, sen är det hotell/boende, uppehälle, mat… Alltså med andra ord hela mitt studiestöd. Och det behöver inte dessa personer som bor mindre än två timmar bort. Jag håller självklart med om att det är skillnad om man bor en i Skåne och en i Dalarna, där är det ju långdistans. Och jag har aldrig sagt att det är något annat, det är mest de personer som sagt till mig och jämfört mitt lidande med deras då de ”bara” ses varje helg, och det är som att förminska ordet långdistans.

Samma med ångest, om någon kommer fram till mig och säger att de har såååååån ångest över att de ska skriva en läxa ikväll, känner jag mest att jaha så din ångest där är samma som min dagliga kamp att ens komma upp ur sängen? Förstår ni hur jag menar?

Sen att säga att jag ska tänka på mina formuleringar? Jag måste knäppa er på fingrarna där och säga att allt jag skriver när det är grå bakgrund är citat utifrån mina egna texter jag skrivit från hjärtat. Och där har ni faktiskt ingen som helst rätt att börja skriva kommentarer och börja säga åt mig hur jag ska tänka. Inte ens för att jag skriver ut det på bloggen, när jag skriver om politik och om skola har ni all rätt att utrycka er. För då är det ett sådant samtalsämne, men när det gäller mina känslor så är det något jag skriver ut för att uppmärksamma psykisk ohälsa och hur det påverkar hela ens värld.

Så nästa gång ni ser ett inlägg med grå bakgrund, tänk ett extra steg att detta är något jag skrivit ur mitt psykiska (o)mående och där har ni ingen rätt alls att börja pilla och skriva.

Tack på förhand en väldigt sårad Iza vars lördagskväll du som kommenterade nyss förstörde…

Let’s talk; anxiety

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_4151

Ni som följt mig ett tag vet att jag lider av ångest, och en ganska extremt sådan. Och även fast jag är en väldigt stark individ i mig själv som faktiskt lyckas hålla upp fronten många gånger, så kommer det dagar då jag bara bryter ihop. Igår var en sådan dag, jag satt och grät så mycket att min perfekta spraytan var helt randig och fläckig. Det är inte ofta det händer, men när det väl gör det känns det värre än när man har det var och varannan dag. Just för att man inte är van vid attackerna.

Men tro mig, jag ger mig inte. Hela morgonen har you haven’t seen the last of me av Cher gått på repeat. Alla behöver skaffa en sån powerlåt, den som kan ändra hela ens humör. Den låten som får en att vilja klå upp ångesten. Och varför det blev just den låten var för att i mars där någon gång så satt jag och tittade på film med mamma och Åsa. De ville försöka göra mig gladare. Så det blev filmen Burlesque och ett tag in där så kommer den här låten upp. Och det var som en liten låga i mig tändes. Till varje beat och varje ord så bara väcktes den och blev större och större. Men när låten var slut så släcktes den lite. Så jag började lyssna på den om och om och om igen hela tiden. Och för varje gång jag hörde de där orden I’ve been brought down to my knees, I’ve been pushed way past the point of breaking. But I can take it, I’ll be back on my feet. This is far from over. You haven’t seen the last of me. Så bara kom den där styrkan fram igen, och sen dess har det varit min powerlåt som jag lyssnar på när jag känner mig dålig. För jag har ju den där lilla krigaren inom mig, men hon blir bara tystad av alla demoner och rösterna i form av ångesten.

Därför är det så viktigt att man hittar den där låten som väcker ens inre krigare. För vi alla har den, men om man inte hjälper henne/honom att få fram sin röst och blir kvävd av alla demoner. Då är det enklare att de vinner. Nu säger jag inte att alla ska börja lyssna på min, men testa bara och se om den får dig att känna något. Någon slags styrka. För alla behöver lite extra hjälp, även vår inre krigare.

Let’s talk; kroppsideal – nu är jag trött!!!!

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Jag är så trött. Trött på samhället, trött på idealen och framför allt trött på all jäkla politisk korrekt skitsnack som går omkring på sociala medier om att alla är lika värda. BULLSHIT

Jag vaknade imorse med en ”bakfylla” från min ångestattack jag hade hela natten. I ungefär en vecka har jag haft hjärtklappning och ångest över mycket saker. Men framförallt min kropp. Jag har hållt mig från att gå klädd i tröjor som visar min figur och istället gömt mig i stora tjocka tröjor. Varför? Jo för att när jag går in på min frizon, instagram, möts jag av dessa power kvinnor som ska stå för rättvisa och allas lika värde men istället möts av ett dolt hat gentemot tjejer som är som mig. Naturligt smala och lider av undervikt.

Jag ska berätta en liten historia så att ni förstår mer. Runt den 7 mars 1997 skulle en frisk liten pojke eller flicka födas på BB i stockholm, men tiden gick och det var inte förrän den 20 mars 1997 som lilla tjejen kom ut. Och läkarna sa till den här nyblivna mamman att hon måste krysta allt hon har för lilla bebisen har navelsträngen runt halsen och om det inte fixas kan bebisen få syrebrist. Sen visade det sig att den navelsträngen hade legat runt halsen på bebisen i flera veckor och hindrat för näringen att komma in i bebisen. Så lilla tjejen föddes rejält underviktig och under hennes första år på jorden fick man tejpa upp blöjorna med silvertejp för att de inte skulle åka ner. Mycket andra problem tillkom också med förkylningsastma som nästan, bara någon dag ifrån, tog den här lilla tjejens liv. För att den där sista och viktiga näringen aldrig kom till den här lilla tjejen.

Den lilla tjejen är då jag, och jag har fortfarande problem med att få i mig mat och gå upp i vikt. Självklart drog man med i hetsen om kroppsideal från alla modeller som photoshoppade sina bilder, tränade alldeles för hårt och nästan svalt sig själv. Men när jag väl försöker mitt bästa för att gå upp i vikt hamnar jag på min maxvikt 45kg och efter det börjar jag tappa i vikt igen. Och det är verkligen skitjobbigt för det är inte kul att varje sjuksköterska ger en broschyrer om anorexia och att alla frågar en om man är sjuk eller om man verkligen låter maten ligga kvar i lilla magen? Ohja, jag har hört allt från om jag har bulimi till anorexia.

Så kommer vi till idag, hela natten har jag haft en så stark ångestattack att jag blev tvungen att ta flera lugnande, illamående tablett och lägga mig under täcket i fosterställning och hålla fast mig i madrassen. För att få allt snurrande att stanna. När jag får en sån attack blir det att kroppen blir febrig, allt börjar snurra och det känns som att jag ska spy, och den kommer efter för lång tid av hjärtklappning. Och med det menar jag att såfort det blir lite lite tyst kan jag både höra och känna varje hjärtslag som om det försöker bryta sig ut från bröstkorgen. Och när man vaknar efter det blir det som att man är bakis, man kan inte röra sig och knappt stå upp.

Därför låg jag kvar i sängen med mobilen i handen och möttes av samma syn som varje morgon. Kvinnor som lägger ut bilder på sina stolta kroppar, vilket är eloge till de för jag själv skulle aldrig våga lägga ut såna bilder, men där de också på ett tyst sätt skriver mer eller mindre hat mot smala tjejer som jag.. Att vi lurar unga tjejer vad kroppsidealet är och att det är vi som rakar oss som stödjer männens övertag mot oss?? Jag själv rakar mig pga mina exem och vill inte gå omkring med röda prickar över hela mig. Men just det att det enda jag kan läsa är hur tusentals av kvinnor kommenterar på dessa bilder och håller med om att ”det är ute att se ut som de”, jag visste inte ens att kroppsformer var säsongsbundna och att man kastar en kroppsform som man kastar en kappa. Det här är ju min identitet, som jag inte själv har fått välja. Som jag föddes med och har fått lära mig leva med.

Så där ligger jag uttömd på känslor och ångesten bara skriker så jag väljer att lägga ut en bild jag annars inte brukar. För att jag skäms. Och det är på min extremt smala midja, den som alla oavsett om de känner mig eller inte tar tag i med händerna och skrattar om hur smal jag är och att jag är onaturlig. Så jo det finns diskriminering mot såna som mig. Och därför tänkte jag göra ett litet test innan jag valde att posta detta inlägg, om jag lägger ut en bild där jag enbart visar midjan. Inget naket, bara midjan. Och skriver hur jag känner, hur mycket kärlek får jag då? Jämfört med dessa kvinnor jag ser varje dag. Och jag fick direkt tjejer som skrev tillbaka och skulle vara politiskt korrekt, ingenting styrkande nu hjälper vi en syster. Utan direkt till attack? Och är inte det ett bevis på hur fel hela den här alla är lika mycket värda skiten som alla där ute skriver? Mer kärlek mindre hat? Det enda jag skrev på mitt inlägg var att jag tycker vi borde kasta idealen och älska varandra för vad som finns innanför och att det utanpå är bara ett skal, och skalet identifierar inte oss.

Mycket sånt här läser jag just nu i min kurs, där man lär sig hur man ska lära barnen att inte hamna där en dag, och hur stor påverkan internet har på barnen idag. Vilket man märker direkt då det är bara okej att skriva sånt om man kämpar för att det ska vara normalt att väga över 130kg, medan jag som kämpar varje dag för att hålla mig över 40kg inte får säga något? Jag tycker att alla där ute borde läsa på lite om vad demokrati i förskolan innebär och vad värdegrund är. För storleken på bysten och siffrorna på vågen borde inte bestämma vem du är, det är insidan som gör det. För någon som är normalt byggd kan ses som nyttig och hälsosam och någon som är över 100kg kanske kämpar med sin vikt och äter hälsosamt, det vet man inte. Men därför är den här hetsen så löjlig och att just det här kan ge mig så pass mycket ångest att jag ligger och skakar av frossa och måste hålla i mig i madrassen en hel natt… Kan vi inte bara #kastaidealet en gång för alla?

Vill ni se inlägget heter jag @izahaggstrom_ på instagram

1 Kommentar

Lets Talk; skammen

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_0939

Något som jag går igenom väldigt mycket är skammen. Och då menar jag skammen över hur jag mår. För jag vill helst bara kunna svara att ”ja men självklart mår jag bra!!” även fast jag kanske inte alls gör det. Som igår t.ex, på julfesten så pratar alla om hur mycket de sålt och hur enkelt det är att bara plocka upp telefonen och bara ringa personerna. Men i mitt fall är det ju inte så. Jag menar jag har svårt nog att bara mejla någon. Och så kommer frågan om hur man mår. Vad ska man svara då? ”Jo men du vet jag vaknade upp imorse av en massiv panikattack som brände sönder mina kinder pga grät i 4 timmar och kunde inte äta något så har fått i mig kanske en cheese och två smörgåsar. Och så har jag svårt att säga nej så har jobbat för mycket bara för att jag är en sån empatisk person att jag hellre hjälper andra än mig själv”. Men nej, så säger man ju inte. Så jag svarade snällt ”det är bra, tack”

Jag känner verkligen hur jag bara blånekar allt som har med mitt mående att göra. Jag jobbar ändå lika mycket som alla andra, hjälper andra tjejer och killar som mår dåligt och tar på mig deras lidande. Lägger ner min egna tid på att hjälpa andra och få de att våga höra av sig till psykolog osv. Det tar på mina krafter. Men jag vill inte vara den personen som jag var för ett år sen. Jag vill vara den där starka modiga tjejen som alla ser upp till och som yngre tjejer och killar kan ta lite inspiration ifrån. Då menar jag självklart min inre resa och inte något annat ytligt.

Bara att skriva ut det där om hur jag har mått nu skäms jag över så otroligt mycket. För jag har ju faktiskt kommit så långt i min utveckling, jag menar jag kom ju ändå iväg igårkväll. Jag ska studera på distans och åka de där resorna till träffarna i Luleå. Jag ska. Jag kan. För några månader sen kunde jag knappt gå till Hemköp utan att bryta ihop. Så jag har verkligen kommit så långt. Men det är den där jävla (ursäkta språket) skammen som är i vägen.

Därför ville jag skriva ett inlägg om hur vi måste försöka se bortom skammen. Försöka att vara mer öppna, jag menar kolla bara hur coolt och öppet samhället ändå är idag. Det är så många som känner till psykisk ohälsa och det är så många som faktiskt pratar öppet om det. Tyvärr är det enligt mig för många som lider av det, bara de borde ju vara en wake up call att se hur många unga som mår dåligt av tex skola…

Men även där är det skammen som står i vägen. För man vågar ju inte säga att man inte klarar av att studera till högsta betygen och samtidigt jobba helst 1 eller 2 jobb. För alla andra gör ju det och det finns ju till och med tjejer som skriver såna där nyheter 24 krönikor om hur jag egentligen är lat som inte orkar göra det. För hon orkar ju, då orkar alla. Och det försämrar ju allt ännu mer.. Nu vågar man inte vara den enda som inte har jobb och har så mycket pengar att ett glas vin på storan? Det är typ enkronor i deras ögon. Eller den där svindyra Gant tjocktröjan som man gått och bara dreglat över köper de utan att ens prova. Såklart man vill vara så som de?

…. och så försöker man leva så i några månader, blir utbränd och måste hoppa av skolan. Allt pga skammen att man skäms över att säga: ”ibland mår jag inte så bra, men det är okej”

Selena Gomez

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_2481

”In 2014, this stage was actually the first time that I was authentically 100 percent honest with you,”

”I think it’s safe to say that a lot of you know a lot of my life whether I liked it or not and I had to stop. Because I had everything, and I was absolutely broken. And I kept it together and I swore I would never let you down, but I kept it too much together to where I let myself down. I’m not trying to get validation, nor do I need it anymore.”

”If you are broken, you don’t have to stay broken.” – Selena Gomez

Som ni alla säkert redan hört om så gick Selena Gomez ut med att hon drabbats av en utmattningsdepression nu i höstas. Citatet ovan är från hennes tal som gått viralt från AMA’s. If you are broken, you don’t have to stay broken. Några ord som jag tycker att alla borde ta åt sig.

Det fina med allt det här är att Selena vågar visa att vemsomhelst kan gå in i väggen. Och speciellt när man gör som hon gjorde, höll det inne och gjorde saker för alla andra. Inte henne själv. Det är lite den pressen som gör att många går in i väggen. Man försöker vara alla till lags och väljer deras lycka före ens egna.

Men det är tack vare personer som Selena som vågar prata om det som det blir bättre för alla andra. Nu kommer säkert hundra tusentals unga tjejer våga prata om sin psykiska ohälsa och försöka göra något åt det. Nu kommer säkert hundra unga tjejer överväga beslutet att ta sitt liv. För deras största idol berättade precis att det är okej att må som de gör, för det blir bättre. Och även om deras föräldrar säger det varje dag, är det annorlunda att höra det från någon annan. Någon med sån pondus som Selena Gomez.

Se klippet här