Vem är jag?

Posted in Let's Talk

Fick en fråga förut bland kommentarerna om hur jag är som en person och den frågan har ett rätt komplicerat svar.

På grund av mitt psykiska mående kan man säga att jag har varit flera olika personligheter senaste fyra åren egentligen. Jag har varit en nervös och osäker ung tjej, deprimerad och självhatande, livshatande och arg ung kvinna och allt där till. Bara genom att kolla gamla sms och blogg kan jag se hur osäker och nervös jag var, hur mycket jag hatade mig själv och målade upp en falsk bild av mitt liv. Jag var gärna någon som gömde mig i mängden och inte stod ut, klädde mig som alla andra – även fast jag inte gillade den stilen ens. Sminkade mig tillräckligt så det inte var för lite eller för mycket. Sättet jag skrev i smsen och lade över mycket av mitt mående på andra på ett sätt jag aldrig skulle göra idag.. nej den tjejen är någon jag gömt undan och vuxit ifrån.

Idag skulle jag nog kalla mig själv för en lugn och mer självsäker ung kvinna. Jag kan prata inför mycket folk och skapar mig kontakter lätt, har om jag får skryta lätt för mig att få vänner. Men oftast är det mest bekvämt att gömma mig i bakgrunden, men har inga problem med att stå i centrum. Speciellt inte om jag känner de som är runtomkring. Den personen jag vuxit till mig att bli är någon som jag är stolt över, vilket jag inte var förr. Ens för ett år sen. Speciellt inte för två år sen och tre år sen. Men nu är jag den personen jag alltid strävat efter att bli och framförallt trygg och lycklig.

Våga vara dig själv

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Något som ni kanske inte visste om mig är att jag alltid har haft väldigt svårt att passa in. Då menar jag inte passa in som i att jag haft en annorlunda stil än alla andra utan mer på det sättet att vara en i gänget. På alla skolor och förmodligen arbetsställen med så skapas det ju gäng, de som umgås lite mer än alla andra och skapar de där speciella banden. Under i princip hela skoltiden var jag den som istället ”försökte för mycket” att passa in och smälta in men kände mig alltid som den i kanten. Jag såg hur alla andra tjejgäng blev så tighta med varandra och umgicks efter skolan, festade, fikade, shoppade och jag ville ha allt det med. Förmodligen finns det fler av er läsare som känner samma sak? Och går igenom det just nu till och med?

Tyvärr har jag inget positivt svar till hur jag fick det att bli så jag hamnade där i gänget, jag antar att de kände på sig hur mycket jag försökte. Vilket förmodligen gjorde allt ännu värre och jag blev jobbig. Däremot blev allt bättre den dagen jag kände ”skitsamma, då får jag vara själv”. För det är som med kärlek, så fort man slutar leta så kommer kärleken. Samma sak med vänner, så fort jag slutade försöka passa in så kom Elin och Olivia som är mina närmsta vänner än idag. På universitet är det samma sak där men bland vuxna, och nu har jag hittat jättefina tjejer som jag blivit nära vän med. Trots att vi knappt ses med distansen.

Så mitt tips för er som kämpar, sluta försöka även fast ni känner att det är läskigt att kanske bli själv. För då går du tillbaka till att vara dig själv och det attraherar både kärlek och vänner om du är ditt äkta jag. Jag är ett levande exempel på det! För detta var något som bidrog till min psykiska ohälsa otroligt mycket, att ständigt sätta krav på sig själv och inte kunna nå upp till det. Våga vara dig själv och våga kunna vara själv, ibland är det bättre att bara kunna umgås med en person som blir ens absolut nära vän istället för ett helt gäng tjejer. Men det är bara mitt eget råd och för mig har det funkat mycket bättre och jag trivs oftast bättre att vara med färre personer än jämt och ständigt vara ett flertal som går överallt tillsammans. Det har hjälpt min egen psykiska hälsa väldigt mycket att våga vara mig själv och vara själv. Så det är ju värt att testa?

1 Kommentar

”Det perfekta livet”

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Ibland behöver man ta det lugnt och fokusera på sig själv. Bland de flesta saker och ämnen jag ser florera på sociala medier och bloggar är hur all press på det perfekta livet skapar psykisk ohälsa, till den grad att man får en kris och rent av går in i väggen. Jag förstår ju själv hur det är, jag var där för ungefär 2 år sen. Vilket förövrigt känns overkligt att säga, vintern/våren 2016 som var mitt mörkaste. Nu förstår jag inte hur jag kunde vara så naiv och blåögd till allt, att jag ville ha det perfekta livet och skämdes över att inte ha egen lägenhet, att jag blev tvungen att flytta hem igen osv, listan bara fortsätter.

Jag minns själv hur mina mål såg ut, att jag skulle äga vissa inredningssaker, möbler och ett speciellt djur. Då skulle jag vara lycklig, för då skulle mina bilder bli så himla fina och inspo!! Och när det inte funkade föll ju allt, att hålla uppe den där fronten det funkar inte. Och jag ser hur fler och fler influencers hamnar där.. vilket fått mig att tänka på min egen situation.

Ikväll ligger jag hemma istället för att kolla hemmamatchen F spelar, har sen igår känt mig hängig med frossa och feber. Men jag har alla dagar i veckan fysisk ohälsa än psykisk ohälsa pga stress över det perfekta livet. Ingens liv är perfekt men jag tycker att jag gör det bästa av allt nu, något jag inte gjorde förut. Och nu är det inte viktigast att lägga ut en bild varje dag som ska vara 100p, utan det kan gå en vecka mellan varje utan att det gör något. För det är inte vad som är viktigt för mig, Filip och mitt mående, vår vardag och det är vad som är viktigast. Samt att vi båda har lite att se fram emot den här våren bl.a. och det är mer värdefullt än att livet ska se så perfekt ut utåt. Även fast mitt liv just nu är väldigt, väldigt bra!

Tankar kring kärlek och tidigare år

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Imorse vaknade jag av att snöplogen var utanför på baksidan/innergården och skrapade för fullt. Och då visste jag att snön äntligen är här! Det är verkligen så himla mysigt med snö, inte när man ska använda bilen och vi inte äger en snöskyffel så jag lär få stå med händerna och fötterna för att få bort snövallen de fixat bakom bilen… Men det löser jag och ska köpa en imorgon!!

Däremot så var det riktigt mysigt att gå omkring i morgonrock med en kopp rykande svart kaffe, stor frukost och en massa tända ljus. Då hade jag verkligen hemma-känsla och jul-känsla med allt vitt utanför. Älskar!! Ni vet när man äntligen börjar känna att man landat i hur vardagen är och att det faktiskt nu är min vardag och inte att jag väntar på att jag ska åka ”hem” igen, för nu är hemma där Filip är. Och jag älskar den känslan lika mycket som jag älskar honom.

Något jag tycker om att göra är att kolla tillbaka på äldre blogginlägg från min förra portal och se hur jag mådde då och sättet jag skrev på jämfört med nu. Minns faktiskt att jag gjorde nästan exakt ett sånt här inlägg för ungefär två år sen, mitt i en falsk värld av kärlek och lycka, där jag byggt upp en bubbla och inte kunde se verkligheten.. Tror att nästan alla tjejer någon gång har varit där och varit så blinda för sin kärlek till just kärleken. Att man inte vill något annat än att det ska lyckas, där var jag för två år sen. Det lyser igenom på alla bilder och alla inlägg hur blind jag var och naiv, bara för att jag så jättegärna ville flytta hemifrån, ha så som jag har nu och då skapade jag det för mig själv. Vilket gjorde att min depression bara blev ännu sämre och jag föll mer och mer istället för att bli starkare för trots att vi var två var det bara jag där. Om ni förstår? Nu så är vi två genom allt och det är självklart att man blir oense men sånt löser man tillsammans och blir ännu starkare som en duo.

Jag minns att jag drömde om livet där från minuten han kom hem blev det ett hem, för det var inte lägenheten som var hemmet utan det var honom och kärleken till honom. Att tända ljus, nåt bra på tv:n, varm chai, mjukiskläder och tofflor och bara ha det livet. Tro mig jag försökte verkligen, fler gånger under de åren, just för att då var det något jag längtade efter så mycket att jag skapade en egen verklighet som inte stämde överens med den verkliga verkligheten. Den som alla andra såg. Men så fort jag sa till mig själv att ”nej nu blir det inget mer dejtande på över ett år” så kom ju självklart min drömkille in i bilden först som en vän men sen växte det till något mer och nu nitton månader senare är han min allra bästa vän och partner. Precis som det ska vara. Jag tror lite det var poängen, jag skulle sluta leta för att hitta, eller bli hittad av, honom med stort H. Allt jag blev utsatt för som både barn och ungdom ledde till att få den allra bästa karma, min Filip och jag tror det var nyttigt att ha haft dåliga förhållanden eftersom att nu uppskattar jag allt han gör så mycket det bara går. För jag vet ju hur dåligt jag har haft det innan och det går inte ens att jämföra med hur det är nu. Allt blir bra till slut, det gäller bara att rida ut stormen och inte ändra sina värderingar, för när det väl kommer tillbaka så kommer det i mångfald.

Min endometrios (känsliga läsare varnas)

Posted in Let's Talk

När man inte har en äkta brasa så får man improvisera och göra det mysigt ändå!

Hela den här helgen har jag inte mått bra fysiskt, alls. Jag kände nämligen när jag var påväg hem i fredags att jag hade riktigt ont i magen och i ländryggen, så jag hade på rumpvärmaren och lutade mig bakåt när jag körde för att lindra då jag inte hade några värktabletter. Kan ni förstå paniken när den smärtan som får en att vilja spy kommer och man kör i 110 km/h med ungefär 1 1/2 timme kvar tills man är hemma.. För er som då undrar så har jag inte endometrios i den formen att jag inte kan bli gravid eller att organ slagits ut, utan jag behandlas för det då man kunde känna av lite blåsor bakom min livmoder. Tro mig det gjorde ont när hon tog tag i allt och lyfte och grejade.. om man har skräck för gynekologen så kanske jag inte hjälper men usch vad det gjorde ont!

Men som behandling äter jag en medicin som satt min livmoder och mina äggstockar i en s.k. konstgjord klimakteriet som gör att jag inte släpper ut ägg och får mens vilket skapar mer blåsor och jag blöder ur de redan befintliga blåsorna, något som förklarar den hemska smärtan jag jämt har i ländryggen då det är där de är. Däremot så slår då endometriosen igenom ibland och jag får genomblödningar. Då börjar det med liten smärta som när man har mens i vanliga fall och den ökar samtidigt som proveran (medicinen) försöker slå tillbaka så att jag inte ska blöda. Så det är som ett inbördeskrig där inne och imorse kom smällen. Blod och min ”normala” mensvärk och vi har inget smärtstillande. När jag får min vanliga otroligt smärtsamma mensvärk får jag dessutom migrän så imorse fick Filip se mig nästan spy över en sked gröt då jag mådde så dåligt. Älsklingen cyklade då till affären och köpte det åt mig så att jag skulle orka med dagen.. Det blev bättre framåt 14 någon gång och jag blev tvungen att springa själv ner till affärerna och köpa skydd för inte nog med att min värk kom så kom också blodet och det klarar inte bara papper av (som sagt, känsliga läsare har varnats) utan det behövs riktigt starkare åtgärder.

Nu har jag haft värmekudden på, ätit soppa och tvättat, städat, strykt Filips kläder och håller på att baka lussekatter samt bloggar. Det blev ändå en produktiv dag idag! Trots att den startade med ett riktigt helvete.. usch vad jag inte längtar efter när jag hoppar av proveran och kommer tillbaka till att ha den smärtan i nästan alla dagar i månaden.. Man blir verkligen bortskämd nu när man inte har blod eller smärta med den här behandlingen! För min vanliga menscykel är först ont i en vecka innan mensen kommer, sen 7-8 dagar när jag blöder (har de största tampongerna som jag byter varannan timme hela veckan så ni förstår mängden) under mensen sen ungefär en vecka till efter mensen samt tre dagar runt ägglossningen. Så det blir ca 3-4 dagar som jag går runt utan smärta varje månad, om jag har tur för jag har oregelbunden blödning så ibland kan den vara i två veckor så då har jag konstant smärta hela tiden. Och om det är någon av er som läser nu som känner igen er så uppmanar jag er att söka hjälp, för om det är endometrios kan den skapa blodcystor som kan förstöra i livmodern, äggstockarna eller äggledarna så man blir infertil samt att man kan få inre blödningar som kan få inre organen att sluta fungera. Det är med andra ord väldigt farligt och viktigt att kolla upp, vad jag läst så har var 10:e kvinna i Sverige detta helvete som mig och det är säkert många fler som känner igen sig är jag helt säker på. Kolla alltid en gång för mycket än en gång för lite, som min mamma alltid sagt.

Första året på gymnasiet – långt inlägg

Posted in Let's Talk

Åh jag minns den känslan som om det vore igår.. När man kom till skolan och inte kände en enda i sin nya klass. Kom dessutom utifrån staden och där hade jag bott bara under högstadiet.

IMG_8916

Alla såg lika vilsna ut och letade efter ett vänligt ansikte, jag hade redan en tjej som jag kunde sitta med, för hon kände ingen hon heller.

Under uppropet – som jag med handen på hjärtat ärligt trodde skulle bli att man blev uppropad och skulle ställa sig upp – när de gav alla klasser ett klassrum och man skulle hitta dit. Det blev kaos när alla skulle gå samtidigt och så fick man lite panik över att ens hitta dit i tid!!

Lite mingel med klassen och våra nya mentorer som verkar lite skumma men roliga, Ireen som blev min kom jag så nära under dessa tre år. Oj vad många sena ankomster och missade lektioner hon hjälpt mig med innan jag blev sjukskriven!! Riktig klippa.

IMG_8917

IMG_8919

Nollningen. Kan ha varit bland de roligaste kvällarna jag varit med om, wow vilket jobb mina faddrar la ner på dessa två veckor! Så till er som ska ut nu ikväll och ska nollas, var inte rädda. Ni kommer ha så sjukt kul och minnas detta resten av er gymnasietid, bland de bästa veckorna i skolan!!

Ser ni hur liten jag är på bilden oxå?? Lilla 16 åriga Iza, ojoj vad du inte är beredd på allt gymnasiet har att erbjuda..

IMG_8918 IMG_8920

Nya vänner, oj vad mycket nya bekantskaper ni kommer få!! Och man hoppar runt bland vilka man hänger med i skolan, de ni umgås med i ettan är inte alltid de som man umgås med i trean. Men det tar tid att lära känna folk så stressa inte. Men när ni väl hittar någon så är det äkta. Såsom jag gjorde med Elin och Olivia ♡

IMG_8922

Jag hade turen att min skola hade musikprofil som man kunde ha bredvid studierna och få extra betyg i det. Om ni har tillgång till det skulle jag rekommendera det såå mycket!! Ger samma extra poäng som språk och man lär känna nya människor och har så kul.

Dessutom var jag tärna under första årets lucia, var jättekul verkligen!!

Slutligen, till alla er som startar ettan nu. Ha kul, stressa inte och bara njut av era tre bästa år någonsin. Speciellt om ni valt stadens diamant 😉 Jag kan känna nu att jag ibland saknar skolan, just för att där har man ju sina vänner hela tiden runtomkring en och har anledning att fixa sig lite extra. Nu när jag pluggar distans är det ju via datorn jag pratar med folk och studerar.

Så ta vara på tiden, för helt plötsligt har det gått 4 år och ni sitter här och undrar hur det kan ha gått 2 år sen Ni nollade er nolleklass..

Jag har en stalker..

Posted in Let's Talk

Japp ni läste rätt, och jag har i fem års tid valt att inte skriva ut om det men jag orkar inte hålla det inne längre……

För att starta hela historien så var det en liten 15 årig tjej (jag hihi) som skaffade en blogg, ”accordingtome.devote.se”, ja ni får kolla, ja ni får skratta. Där startade en speciell ip-adress uppföra sig konstigt och jag visste inte att man kunde blocka ip-adresser då (ung och dum) så jag valde att byta bloggportal. Då till nattstad.se, numer nouw.com. Och där stannade jag tills november 2016. Men där dök ip-adressen upp igen och trakasserade både mig, min familj och eventuella pojkvänner. Då jag fortfarande inte förstod att man kunde blockera ip-adresser så valde jag att radera alla dessa kommentarer. De var i stil med ”du är en fitta” ”hur kan någon vilja ha dig” ”förstår varför du var mobbad som barn, du är ju äcklig” och så såklart att jag ljög om hela grejen om att jag blivit mobbad! Ju äldre jag blev (närmade mig 17/18 år) så blev kommentarerna mer vulgära. Typ om att jag skulle dö, ta livet av mig för alla mår bättre utan mig, att jag borde bli våldtagen osv. Och strax efter min 18 årsdag hittade jag då äntligen knappen ”blockera ip-adress”, wiho!! Hen var borta!!

Trodde jag. Sen kontaktade finest mig och undrade om jag ville byta portal, överlycklig kastade jag mig över datorn och skrev över och fixade min nya blogg! Så kul med förändring och ny portal ju!! Sakta men säkert började små kommentarer komma upp igen, angående lite av mina inlägg. Tex hur jag betedde mig på mina svar. Det är ju INTE OK ATT KALLA NÅGON GUMMAN!!!!! Och blev tillrättavisad av två olika personer, men med samma ip-adress. Och efter en liten research så visade det sig vara samma ip-adress som trakasserade mig från att jag var 15 år gammal! Kul va 🙂 Dock, så råkade nu den här personen använda sin riktiga mejladress som person #2, nämligen en som följde mig på instagram också. Självklart konfronterade jag denna person och hen ville starta tredje världskriget med mig, men jag hade så lite bry i mig så jag bara slutade följa och tog bort. (Dock inte block, vilket jag borde)

Senast för några dagar sen så anmälde jag en kommentar på min twitter för ansåg att den inte skulle vara där, idag får jag ett mejl om att jag blivit anmäld med min blogg och instagram hos RO av denne person. Och här ger jag ut min ärliga ursäkt till alla som mått dåligt över att jag inte förklarat att mina samarbeten var reklam. Så det räcker inte med att folk ska trakassera mig ”anonymt” utan den här personen går så långt att faktiskt anmäla mig!

Och nu är jag så rädd och arg att jag skakar.. För inte nog med allt det här med blogg så har jag i fem års tid haft någon som ringt från dolt nummer flera gånger i rad under några dagar varannan månad ungefär och stönar och andas tungt i telefonen. Ni kan ju tänka er hur rädd man blir som 14/15 åring när detta händer?

Det värsta nu är att jag är mer rädd än förbannad, för man vet aldrig vad dessa personer gör nu härnäst.. Därför ville jag skriva ut om det och faktiskt öppna upp mig äntligen. För det börjar gå för långt.

2 Kommentarer

Ångest över körkort?

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_6886

Jag tänkte gå tillbaka till mina rötter i detta inlägg och ta upp något som har med min panikångest att göra. Jag märker sällan av den nuförtiden, vilket är jätteskönt. Men ibland kan det bli för mycket av saker och då kommer panikattacken som ett brev på posten. Tex i fredags när jag övningskörde med mamma och Åsa. Jag fick 8 motorstopp i rad och fick det inte att funka. Vi kom fram till sen att jag hade fel sorts skor på mig och var inte så smooth i mina rörelser. Men där och då så bara bröt jag ihop. Jag grät och sa att jag skiter i körkort (skiter i allt) hoppar av och ville hem. Men så blev jag lite mer sur än ledsen och ville verkligen klara av det. För det är ju ännu pinsammare att dra hem och vara misslyckad än att faktiskt klara det? Och så vips funkade det helt plötsligt och jag klarade av att köra jättebra.

Jag kan tänka mig att det finns ett antal tjejer där ute som har ångest och panik över körkortet, för vad gör man om man får en panikattack när man kör? Men jag tror det man är mest rädd för är det okända. Man vet hur vägarna ser ut och att hålla koll på bilar. Det man inte vet är att koppla, växla och hålla koll på farten. Men när man väl börjar få det lite under kontroll så försvinner panikkänslan. För mig har den minskat nu iallafall. Vi ska övningsköra idag och imorgon igen för att få lite mer vana och så osäkerheten försvinner ännu mer.

IMG_6885

Men jag var en av er som trodde att jag aldrig skulle kunna ta körkort med min hsp och panikångest. Men vet ni? Ni är starkare än de tankarna, bara ni testar på ett ställe utan trafik och får känna av så kommer ni klara det. För det är ju ändå tankens kraft, om ni väljer att ha den negativa tanken kommer den vinna – eller så byter ni ut till den positiva och låter den vinna. Det är ju trots allt bara två olika tankesätt.

Much love ❤❤

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad?

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Hej igen mina fina läsare. Nu är det söndag och sent som attans, för jag kan inte somna än så ligger och drar i mig av Filips doft. Den är nämligen kvar efter helgen. Jag kommer skriva ett nytt inlägg imorgon om helgen!!

För nu idag tänkte jag gå lite på djupet, något jag inte gjort på länge. Idag söndag är det exakt en vecka kvar tills jag och den finaste människan på jorden firar ett år tillsammans. Det är helt sjukt. Och jag är så lyckligt lottad som har honom. Jag kan inte undgå att tänka på hur jag mådde för ca ett år sen. Nu när det närmar sig vår ettårsdag. Och hur tacksam jag är över att jag fick kontakt med honom när jag fick den. Hur jag var nere på botten och inte fick den hjälpen jag behövde från vården. Att de bara gav mig medicin som skapar en motsatt effekt på folk som är överkänsliga, som jag. Och att alla de runt omkring mig verkligen tillsammans står för att jag orkade ta mig vidare. Till min mamma, min pappa, min syster, min farmor och farfar och mormor och morfar. Till hela min familj för att ni var där.

Men mitt största tack den går till min största kärlek. Jag kan helt ärligt inte ens tänka mig ett liv utan dig. Och jag kan inte ens skriva det här utan att bli emotionell. Men tack vare hans stöd och att han trodde på mig så tog jag mig en lång bit på vägen innan jag lyckades orka göra det på egen hand.

Jag blir bara så ledsen av att läsa om de andra tusen ungdomarna som inte hade en sån där klippa att luta sig emot. De där tusen ungdomarna som faktiskt just nu vilar bland änglarna.. ibland kan jag tänka hur kan jag ha haft sån tur och är här. När de andra inte är det? Men allt det är tack vare min familj och andra halva, ni som fanns där när vården svek mig. Och jag kommer aldrig sluta kämpa för att det ska bli ändring. Så att ingen mer ungdom ska behöva ta sitt liv bara för att de inte ser någon annan utväg från sin smärta. För tro mig jag har känt den, och det är få saker som man kan jämföra med den. Det är som att man kan känna hur varje liten del av hjärtat gör så ont att det är jobbigt att gå till toaletten. Hur hjärnan går på högvarv och de där rösterna i huvudet som säger ”att man lika gärna kan ta livet av sig, för ingen ändå vill ha en” till slut börjar få en poäng. Men samtidigt hur man så gärna vill göra bättre för att ens familj inte förtjänar att hitta sin dotter eller son (eller icke-kön) död på sitt rum. Vad är enklaste utvägen? Blod eller inte blod? Och hur de frågorna låter mer normalt i ens öron än frågan om man ska dricka mjölk eller vatten i skolan. När ingenting betyder något mer och rösterna har rätt.

Jag är så stolt och tacksam över att jag inte är en del av den statistiken, att jag i verkligen sista sekund drogs upp från min botten. Att alla de som drog upp mig tillsammans puttade mig högre och högre upp till ytan. Och tills jag till slut äntligen kunde andas igen. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur de där rösterna kunde låta så kloka? För om jag bara hade vetat att jag skulle studera till att bli det min farmor var och att jag kommer kunna hjälpa så många barn. Eller att jag skulle vara tillsammans med mitt livs största kärlek och vara mer kär nu än innan. Då hade jag inte känt att rösterna hade rätt. Tack vare det har min lillasyster fortfarande sin storasyster, mina föräldrar sin dotter och mor/farföräldrar sitt barnbarn. Tänk om alla de tusen ungdomar som årligen förlorar sin kamp kunde få den hjälpen de med.

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad..?

2 Kommentarer

Älska dig själv

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_5601 IMG_5602

Mamma beställde hem en bok åt mig som heter Älska dig själv, en guide för särskilt sensitiva och andra känsliga själar av Ilse Sand. 

Och den handlar mest om att man ska försöka acceptera den personlighet man har, och jag har alltid varit extremt känslig. Och har alltid fått höra ”skaffa lite skinn på näsan” ”försök att inte ta åt dig lika mycket”, men det funkar inte så. Jag har som det beskrivs i boken antenner som tar åt mig väldigt enkelt av intryck, goda som dåliga. Och det bästa som finns för mig är en lugn hemmakväll med tända ljus och musik. Då kan vi snacka livsglädje. En annan rolig sak som boken tar upp är att de flesta som har som jag jobbar inom vård och omsorg eller på skola. Som jag ska! För man bryr sig så mycket om andra människor att man tar på sig deras lidande och gör allt man kan för att de ska må bra. Det är sån jag är, det kan jag inte ändra på. Men däremot kan jag ändra min syn på mig själv, för jag älskar andra mer än mig själv. Det är nästan så att man inte ens är i närheten av att älska sig själv när man har personlighetstypen som jag. För man passar inte in i vad samhället anser som normalt. Den utåtgående och alltid glada, snackiga personen. Då jag kan vara utåtriktad och social med sådär många människor som alla andra kan, men under en relativt kort stund. Sen måste jag tillbaka in i skalet och liksom skala ner på antalet människor jag har runt mig. Och nu pratar jag då om tex event eller fester. Inte familj och nära vänner.

På bara några dagar så har jag verkligen tagit in så mycket av orden som står skrivna, för det är som att få svar på en massa frågor jag inte ens visste att jag hade! Tänker speciellt på detta kapitel om psykisk ohälsa och korrelationen mellan en jobbig uppväxt och depression. Då det jag ansåg var jobbigt kanske mina mobbare tycker att jag borde borstat av mig då vi bara var barn. Men det satte trauman i mig som har tagit 13 år innan jag lyckats få de under kontroll.

För er där ute som mår dåligt och inte förstår varför – köp denna bok. Ni kommer få som en aha upplevelse!!