☾ Let’s Talk; du kan göra vad som helst, men inte allt

Posted in Let's Talk

När jag sitter här och ska skriva ett peppande inlägg om hur man ska prata med läkare och psykologer för de vet bäst känner jag mig som en sån hycklare. Då jag först och främst lyckades avsluta min medicin”kur” helt själv. För läkarna ville inte hjälpa mig, de tyckte att jag kunde gå ner lite men att den borde tas i ett år. Psykologerna/läkarna vill inte ge mig en friskförklaring för man blir inte frisk så snabbt som jag blev. Men då känner jag mest att varför är det upp till de om jag mår dåligt eller bra? Är det inte jag själv som borde känna av det? Eller handlar det om att de vill tjäna pengar på min psykiska ohälsa?

Därför tänkte jag skriva ett inlägg om egoboost och hur viktigt det är att hålla sig på fötterna och lita mer på egen magkänsla än läkarnas. Här mina 3 första tips.

  1. Försök hitta något lagom långt fram i tiden att längta efter. Ha alltid små delmål att ta dig till. Som tex jullov nu snart, sen påsklov och till sist skolavslutning och sommarlov. Jag själv hade studenten som mitt mål att ta mig till. Därefter har jag inte haft något sånt och då blir det svårt att hålla kursen. Det är enklare att sitta i rummet och må dåligt över hur tråkigt och verkligen grått ens liv är.
  2. Ge aldrig upp. Även fast det känns såå jobbigt att man måste kriga sig upp ur sängen så kommer det kännas bättre om ett år när allt det du bekymrar dig över endas är ett minne blott! Ha som små delmål varje morgon, först bädda sängen (för är det kaos i rummet blir det kaos i hjärnan), hämta lite kaffe/te/annat, tänd lite i rummet och ät frukost samtidigt som du sminkar dig. Då blir helt plötsligt morgonen mycket mysigare och är morgonen bra blir resten av dagen bra.
  3. Du kan göra vad som helst, men inte allt. Vill du träna varje dag? Toppen!! Vill du ha extra jobb så du kan shoppa mer? Kör på! Vill du kunna umgås med alla dina tjejvänner och fika minst 6 gånger i veckan? Ja varför inte. Måste du lägga några timmar plugg varje eftermiddag? Med vilken tid då..? Ni förstår säkert vad jag menar. Man måste tänka på hur man fördelar sina timmar utan att det blir för mycket. För du kan göra vad som helst, men inte allt.

 

Så det viktigaste av allt är att fokusera på dig själv, ha delmål och ge aldrig upp!!

 

Love, Iza

☾ Let’s Talk; Vänner som inte förstår

Posted in Let's Talk

IMG_1835

Det här med psykisk ohälsa är väldigt svårt för många att förstå. Speciellt nära vänner. För de är ju vana vid att se dig skratta och le och det är enklast så. Inga större problem än vad man ska ha för matchande kläder till festen.

Men vad händer när Du börjar må lite sämre om dagarna. När Du börjar stänga in dig på rummet lite mer, inte följer med ut på stan efter skolan utan åker direkt hem. Vad säger dina vänner?

Oftast får man höra de där orden ”men kan du inte försöka vara lite positiv? Du drar ner hela gänget när du går omkring och är så där deprimerad” ”det är inte bara du som har problem.. min person kan inte fixa dricka till festen så jag har oxå stora problem, herregud”

Nu kanske det inte är exakt så extremt, men oftast är det så. Och jag har då fått hur många mejl, meddelanden osv från tjejer som skrivit exakt det här. Och den stora frågan som de har, är hur gör Jag det bättre? Som om det är deras fel att deras ‘vänner’ är så otroligt egoistiska och inte bryr sig om hur de mår…

Sånt här gör mig så arg. För det enda man behöver när man mår dåligt är lite stöd. Inte någon som ringer varannan timme och kollar hur du mår, men som iallafall visar lite att du inte är ensam. Men om det är för mycket för dina vänner är de inte det. Då är de inte värda att Du ska lägga ner din värdefulla tid på dem.

Mina tips

Om Du märker av att dina kompisar drar dig undan ska du inte försöka klamra dig fast. Försök inte göra ändringar på dig bara för någon annan. När du mår dåligt är det du som är nummer ett. Ingen annan.

Ta upp det med den vän som du märker av börjar bete sig så. För då är det du som visat att det inte är okej och då blir det enklare för dig att ta avstånd själv när du känner av hur din vän känner.

Du är nummer ett och det finns alltid nya vänner att hitta!!

☾ Let’s Talk; Boys and Alcohol

Posted in Let's Talk

 

IMG_1806

Tänkte dela med mig av ett av mina mest populära inlägg från min förra bloggportal. Nämligen om pojkar och alkohol samt dess relation till depression. 

 

Pojkar och alkohol.

För två år sen började mitt psykiska mående verkligen märkas av. Jag menar jag hade klarat mig ända fram tills tvåan på gymnasiet vilket är rätt sjukt när jag tänker tillbaka på det. Men det var inte förrän efter mitt första förhållande i gymnasiet, i ettan med en söt kille i samma ålder som mig, som jag insåg att jag mådde bättre med en kille. När han då dumpade mig (strax runt min födelsedag precis som mitt ex haha) så bröt jag ihop totalt. Men insåg snabbt att oavsett om ett förhållande håller i 7 månader eller 7 veckor eller till och med 4 veckor, så fick jag uppmärksamhet på ett helt annat sätt.

Man kan säga att jag blev en ”junkie” för kärleken. Eller iallafall uppmärksamheten.

Jag älskar att läsa, kan sitta i timmar med en bra bok om kärlek och bara suga åt mig av allt. Men det är ju inte riktigt samma sak som i verkliga livet? Eller hur?

Så jag började skriva med killar över kik, snap och alla såna där sociala medier som var inne för två år sen. Och började dejta. Förstå mig rätt, jag höll mig till en kille och varannan månad mellan varje. För ingen lär ju märka att jag dejtar flera killar om det går 1 månad mellan varje av de.

Från Juni 2014 till Mars 2015 körde jag på i det sättet. Avverkade killar som andra avverkar sminkprodukter. Jag var bara ute efter den här känslan ni vet? Att en kille verkligen diggar en och jag kunde drömma mig bort med varenda av de killarna och se en framtid med de. Eller ”de”, mest mig i ett stort hus med massa barn och stor trädgård, hundar osv osv. Men killen syntes ju aldrig till i drömmen. Han var mest där för att borsta mitt hår och säga att jag är söt. Eller vacker. Jag är trots allt en stor flicka.

Hur jag märkte att jag gjorde något konstigt?

Det var när jag insåg att varje gång jag kom till mormor och morfar som bor några timmar bort, hade jag alltid en ny kille. Verkligen varje gång. Hur sjukt är inte det? Och då sågs vi ändå kanske varannan månad, perfekt timing till min nya kille eller hur!!

Men det var inte förrän runt jul jag märkte det, eller efter nyår faktiskt. Då jag hade mitt sista ”förhållande” med en sån rebound kille. Och juste, alla killarna dumpade mig. Med exakt samma ord. Exakt. Samma. Ord.

”Ledsen men det här kommer inte funka, du har för mycket personlighet och just nu måste jag tänka på mig själv”

Alltså, va? Klart jag har personlighet, jag är ju trots allt en tjej och alla tjejer är såhär eller hur?

Sen kom alkoholen.

Om ni räknat rätt var jag ca 17 år när jag insåg att det här, det här var bättre än terapi. Och billigare dessutom!! Men efter nyår, då var det 3 månader kvar tills jag blev 18 och kunde hitta ett ännu bättre alternativ till terapi. Alkohol.

Då blev det istället flörter på sociala medier och ”vi ses i dimman ;)” texter, snarare än förhållanden. Jag var den som sårade andra killars känslor. Jag var den som hade övertaget. Jag var den som mådde bra. Fast, gjorde jag verkligen det?

På vardagarna pluggade jag, tvåan på gymnasiet är trots allt värsta året så fick lägga allt sånt på helgerna istället. Men såfort det blev fredag så var det att ta fram festkläderna, alkoholen och bara köra all in. Sen hem runt 3, sova till 8 och jobba 9-16. Efter jobbet var det hem, sminka mig. På med festkläderna. Alkohol. Hem klockan 3. Vardagar med plugg. Fredag. Hem, byta om till festkläder. Alkohol. Hem klockan 3. Jobba 9-16. Hem, byta om. Alkohol. Hem klockan 3… Osv osv osv

Detta blev då min vardag fram tills april nån gång då jag hittade mitt ex, han trodde självklart att jag var en riktig partyprinsessa. När jag i själva verket hellre njuter av ett gott glas vin med musik och en bra bok hellre än att stanna ute hela helgen och inte kunna röra sig på söndagen.

Men, det var ändå tack vare honom som jag kom ur den spiralen. Så jag ångrar ingenting från förra året. Kanske att det kunde varit Filip istället för då hade jag kanske inte gått in i väggen haha. Kanske för tidigt att skämta om min sjukdom, men det är ju min sjukdom så jaja!

Om någon hade sett mig sådär och försökt hjälpa mig ur det så vet jag att jag hade älskat den av hela mitt hjärta.Och därför vet jag att om Du märker att en nära vän är likadan så kommer den uppskata att du vill hjälpa till. För nästa steg är utbrändhet och depression. Vilket man inte vill ha. Skulle inte ens önska allt det här på min värsta fiende.