Let’s talk; kroppsideal – nu är jag trött!!!!

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Jag är så trött. Trött på samhället, trött på idealen och framför allt trött på all jäkla politisk korrekt skitsnack som går omkring på sociala medier om att alla är lika värda. BULLSHIT

Jag vaknade imorse med en ”bakfylla” från min ångestattack jag hade hela natten. I ungefär en vecka har jag haft hjärtklappning och ångest över mycket saker. Men framförallt min kropp. Jag har hållt mig från att gå klädd i tröjor som visar min figur och istället gömt mig i stora tjocka tröjor. Varför? Jo för att när jag går in på min frizon, instagram, möts jag av dessa power kvinnor som ska stå för rättvisa och allas lika värde men istället möts av ett dolt hat gentemot tjejer som är som mig. Naturligt smala och lider av undervikt.

Jag ska berätta en liten historia så att ni förstår mer. Runt den 7 mars 1997 skulle en frisk liten pojke eller flicka födas på BB i stockholm, men tiden gick och det var inte förrän den 20 mars 1997 som lilla tjejen kom ut. Och läkarna sa till den här nyblivna mamman att hon måste krysta allt hon har för lilla bebisen har navelsträngen runt halsen och om det inte fixas kan bebisen få syrebrist. Sen visade det sig att den navelsträngen hade legat runt halsen på bebisen i flera veckor och hindrat för näringen att komma in i bebisen. Så lilla tjejen föddes rejält underviktig och under hennes första år på jorden fick man tejpa upp blöjorna med silvertejp för att de inte skulle åka ner. Mycket andra problem tillkom också med förkylningsastma som nästan, bara någon dag ifrån, tog den här lilla tjejens liv. För att den där sista och viktiga näringen aldrig kom till den här lilla tjejen.

Den lilla tjejen är då jag, och jag har fortfarande problem med att få i mig mat och gå upp i vikt. Självklart drog man med i hetsen om kroppsideal från alla modeller som photoshoppade sina bilder, tränade alldeles för hårt och nästan svalt sig själv. Men när jag väl försöker mitt bästa för att gå upp i vikt hamnar jag på min maxvikt 45kg och efter det börjar jag tappa i vikt igen. Och det är verkligen skitjobbigt för det är inte kul att varje sjuksköterska ger en broschyrer om anorexia och att alla frågar en om man är sjuk eller om man verkligen låter maten ligga kvar i lilla magen? Ohja, jag har hört allt från om jag har bulimi till anorexia.

Så kommer vi till idag, hela natten har jag haft en så stark ångestattack att jag blev tvungen att ta flera lugnande, illamående tablett och lägga mig under täcket i fosterställning och hålla fast mig i madrassen. För att få allt snurrande att stanna. När jag får en sån attack blir det att kroppen blir febrig, allt börjar snurra och det känns som att jag ska spy, och den kommer efter för lång tid av hjärtklappning. Och med det menar jag att såfort det blir lite lite tyst kan jag både höra och känna varje hjärtslag som om det försöker bryta sig ut från bröstkorgen. Och när man vaknar efter det blir det som att man är bakis, man kan inte röra sig och knappt stå upp.

Därför låg jag kvar i sängen med mobilen i handen och möttes av samma syn som varje morgon. Kvinnor som lägger ut bilder på sina stolta kroppar, vilket är eloge till de för jag själv skulle aldrig våga lägga ut såna bilder, men där de också på ett tyst sätt skriver mer eller mindre hat mot smala tjejer som jag.. Att vi lurar unga tjejer vad kroppsidealet är och att det är vi som rakar oss som stödjer männens övertag mot oss?? Jag själv rakar mig pga mina exem och vill inte gå omkring med röda prickar över hela mig. Men just det att det enda jag kan läsa är hur tusentals av kvinnor kommenterar på dessa bilder och håller med om att ”det är ute att se ut som de”, jag visste inte ens att kroppsformer var säsongsbundna och att man kastar en kroppsform som man kastar en kappa. Det här är ju min identitet, som jag inte själv har fått välja. Som jag föddes med och har fått lära mig leva med.

Så där ligger jag uttömd på känslor och ångesten bara skriker så jag väljer att lägga ut en bild jag annars inte brukar. För att jag skäms. Och det är på min extremt smala midja, den som alla oavsett om de känner mig eller inte tar tag i med händerna och skrattar om hur smal jag är och att jag är onaturlig. Så jo det finns diskriminering mot såna som mig. Och därför tänkte jag göra ett litet test innan jag valde att posta detta inlägg, om jag lägger ut en bild där jag enbart visar midjan. Inget naket, bara midjan. Och skriver hur jag känner, hur mycket kärlek får jag då? Jämfört med dessa kvinnor jag ser varje dag. Och jag fick direkt tjejer som skrev tillbaka och skulle vara politiskt korrekt, ingenting styrkande nu hjälper vi en syster. Utan direkt till attack? Och är inte det ett bevis på hur fel hela den här alla är lika mycket värda skiten som alla där ute skriver? Mer kärlek mindre hat? Det enda jag skrev på mitt inlägg var att jag tycker vi borde kasta idealen och älska varandra för vad som finns innanför och att det utanpå är bara ett skal, och skalet identifierar inte oss.

Mycket sånt här läser jag just nu i min kurs, där man lär sig hur man ska lära barnen att inte hamna där en dag, och hur stor påverkan internet har på barnen idag. Vilket man märker direkt då det är bara okej att skriva sånt om man kämpar för att det ska vara normalt att väga över 130kg, medan jag som kämpar varje dag för att hålla mig över 40kg inte får säga något? Jag tycker att alla där ute borde läsa på lite om vad demokrati i förskolan innebär och vad värdegrund är. För storleken på bysten och siffrorna på vågen borde inte bestämma vem du är, det är insidan som gör det. För någon som är normalt byggd kan ses som nyttig och hälsosam och någon som är över 100kg kanske kämpar med sin vikt och äter hälsosamt, det vet man inte. Men därför är den här hetsen så löjlig och att just det här kan ge mig så pass mycket ångest att jag ligger och skakar av frossa och måste hålla i mig i madrassen en hel natt… Kan vi inte bara #kastaidealet en gång för alla?

Vill ni se inlägget heter jag @izahaggstrom_ på instagram

1 Kommentar

Lets Talk; skammen

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_0939

Något som jag går igenom väldigt mycket är skammen. Och då menar jag skammen över hur jag mår. För jag vill helst bara kunna svara att ”ja men självklart mår jag bra!!” även fast jag kanske inte alls gör det. Som igår t.ex, på julfesten så pratar alla om hur mycket de sålt och hur enkelt det är att bara plocka upp telefonen och bara ringa personerna. Men i mitt fall är det ju inte så. Jag menar jag har svårt nog att bara mejla någon. Och så kommer frågan om hur man mår. Vad ska man svara då? ”Jo men du vet jag vaknade upp imorse av en massiv panikattack som brände sönder mina kinder pga grät i 4 timmar och kunde inte äta något så har fått i mig kanske en cheese och två smörgåsar. Och så har jag svårt att säga nej så har jobbat för mycket bara för att jag är en sån empatisk person att jag hellre hjälper andra än mig själv”. Men nej, så säger man ju inte. Så jag svarade snällt ”det är bra, tack”

Jag känner verkligen hur jag bara blånekar allt som har med mitt mående att göra. Jag jobbar ändå lika mycket som alla andra, hjälper andra tjejer och killar som mår dåligt och tar på mig deras lidande. Lägger ner min egna tid på att hjälpa andra och få de att våga höra av sig till psykolog osv. Det tar på mina krafter. Men jag vill inte vara den personen som jag var för ett år sen. Jag vill vara den där starka modiga tjejen som alla ser upp till och som yngre tjejer och killar kan ta lite inspiration ifrån. Då menar jag självklart min inre resa och inte något annat ytligt.

Bara att skriva ut det där om hur jag har mått nu skäms jag över så otroligt mycket. För jag har ju faktiskt kommit så långt i min utveckling, jag menar jag kom ju ändå iväg igårkväll. Jag ska studera på distans och åka de där resorna till träffarna i Luleå. Jag ska. Jag kan. För några månader sen kunde jag knappt gå till Hemköp utan att bryta ihop. Så jag har verkligen kommit så långt. Men det är den där jävla (ursäkta språket) skammen som är i vägen.

Därför ville jag skriva ett inlägg om hur vi måste försöka se bortom skammen. Försöka att vara mer öppna, jag menar kolla bara hur coolt och öppet samhället ändå är idag. Det är så många som känner till psykisk ohälsa och det är så många som faktiskt pratar öppet om det. Tyvärr är det enligt mig för många som lider av det, bara de borde ju vara en wake up call att se hur många unga som mår dåligt av tex skola…

Men även där är det skammen som står i vägen. För man vågar ju inte säga att man inte klarar av att studera till högsta betygen och samtidigt jobba helst 1 eller 2 jobb. För alla andra gör ju det och det finns ju till och med tjejer som skriver såna där nyheter 24 krönikor om hur jag egentligen är lat som inte orkar göra det. För hon orkar ju, då orkar alla. Och det försämrar ju allt ännu mer.. Nu vågar man inte vara den enda som inte har jobb och har så mycket pengar att ett glas vin på storan? Det är typ enkronor i deras ögon. Eller den där svindyra Gant tjocktröjan som man gått och bara dreglat över köper de utan att ens prova. Såklart man vill vara så som de?

…. och så försöker man leva så i några månader, blir utbränd och måste hoppa av skolan. Allt pga skammen att man skäms över att säga: ”ibland mår jag inte så bra, men det är okej”

Selena Gomez

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_2481

”In 2014, this stage was actually the first time that I was authentically 100 percent honest with you,”

”I think it’s safe to say that a lot of you know a lot of my life whether I liked it or not and I had to stop. Because I had everything, and I was absolutely broken. And I kept it together and I swore I would never let you down, but I kept it too much together to where I let myself down. I’m not trying to get validation, nor do I need it anymore.”

”If you are broken, you don’t have to stay broken.” – Selena Gomez

Som ni alla säkert redan hört om så gick Selena Gomez ut med att hon drabbats av en utmattningsdepression nu i höstas. Citatet ovan är från hennes tal som gått viralt från AMA’s. If you are broken, you don’t have to stay broken. Några ord som jag tycker att alla borde ta åt sig.

Det fina med allt det här är att Selena vågar visa att vemsomhelst kan gå in i väggen. Och speciellt när man gör som hon gjorde, höll det inne och gjorde saker för alla andra. Inte henne själv. Det är lite den pressen som gör att många går in i väggen. Man försöker vara alla till lags och väljer deras lycka före ens egna.

Men det är tack vare personer som Selena som vågar prata om det som det blir bättre för alla andra. Nu kommer säkert hundra tusentals unga tjejer våga prata om sin psykiska ohälsa och försöka göra något åt det. Nu kommer säkert hundra unga tjejer överväga beslutet att ta sitt liv. För deras största idol berättade precis att det är okej att må som de gör, för det blir bättre. Och även om deras föräldrar säger det varje dag, är det annorlunda att höra det från någon annan. Någon med sån pondus som Selena Gomez.

Se klippet här

☾ Let’s Talk; du kan göra vad som helst, men inte allt

Posted in Let's Talk

När jag sitter här och ska skriva ett peppande inlägg om hur man ska prata med läkare och psykologer för de vet bäst känner jag mig som en sån hycklare. Då jag först och främst lyckades avsluta min medicin”kur” helt själv. För läkarna ville inte hjälpa mig, de tyckte att jag kunde gå ner lite men att den borde tas i ett år. Psykologerna/läkarna vill inte ge mig en friskförklaring för man blir inte frisk så snabbt som jag blev. Men då känner jag mest att varför är det upp till de om jag mår dåligt eller bra? Är det inte jag själv som borde känna av det? Eller handlar det om att de vill tjäna pengar på min psykiska ohälsa?

Därför tänkte jag skriva ett inlägg om egoboost och hur viktigt det är att hålla sig på fötterna och lita mer på egen magkänsla än läkarnas. Här mina 3 första tips.

  1. Försök hitta något lagom långt fram i tiden att längta efter. Ha alltid små delmål att ta dig till. Som tex jullov nu snart, sen påsklov och till sist skolavslutning och sommarlov. Jag själv hade studenten som mitt mål att ta mig till. Därefter har jag inte haft något sånt och då blir det svårt att hålla kursen. Det är enklare att sitta i rummet och må dåligt över hur tråkigt och verkligen grått ens liv är.
  2. Ge aldrig upp. Även fast det känns såå jobbigt att man måste kriga sig upp ur sängen så kommer det kännas bättre om ett år när allt det du bekymrar dig över endas är ett minne blott! Ha som små delmål varje morgon, först bädda sängen (för är det kaos i rummet blir det kaos i hjärnan), hämta lite kaffe/te/annat, tänd lite i rummet och ät frukost samtidigt som du sminkar dig. Då blir helt plötsligt morgonen mycket mysigare och är morgonen bra blir resten av dagen bra.
  3. Du kan göra vad som helst, men inte allt. Vill du träna varje dag? Toppen!! Vill du ha extra jobb så du kan shoppa mer? Kör på! Vill du kunna umgås med alla dina tjejvänner och fika minst 6 gånger i veckan? Ja varför inte. Måste du lägga några timmar plugg varje eftermiddag? Med vilken tid då..? Ni förstår säkert vad jag menar. Man måste tänka på hur man fördelar sina timmar utan att det blir för mycket. För du kan göra vad som helst, men inte allt.

 

Så det viktigaste av allt är att fokusera på dig själv, ha delmål och ge aldrig upp!!

 

Love, Iza

☾ Let’s Talk; Vänner som inte förstår

Posted in Let's Talk

IMG_1835

Det här med psykisk ohälsa är väldigt svårt för många att förstå. Speciellt nära vänner. För de är ju vana vid att se dig skratta och le och det är enklast så. Inga större problem än vad man ska ha för matchande kläder till festen.

Men vad händer när Du börjar må lite sämre om dagarna. När Du börjar stänga in dig på rummet lite mer, inte följer med ut på stan efter skolan utan åker direkt hem. Vad säger dina vänner?

Oftast får man höra de där orden ”men kan du inte försöka vara lite positiv? Du drar ner hela gänget när du går omkring och är så där deprimerad” ”det är inte bara du som har problem.. min person kan inte fixa dricka till festen så jag har oxå stora problem, herregud”

Nu kanske det inte är exakt så extremt, men oftast är det så. Och jag har då fått hur många mejl, meddelanden osv från tjejer som skrivit exakt det här. Och den stora frågan som de har, är hur gör Jag det bättre? Som om det är deras fel att deras ‘vänner’ är så otroligt egoistiska och inte bryr sig om hur de mår…

Sånt här gör mig så arg. För det enda man behöver när man mår dåligt är lite stöd. Inte någon som ringer varannan timme och kollar hur du mår, men som iallafall visar lite att du inte är ensam. Men om det är för mycket för dina vänner är de inte det. Då är de inte värda att Du ska lägga ner din värdefulla tid på dem.

Mina tips

Om Du märker av att dina kompisar drar dig undan ska du inte försöka klamra dig fast. Försök inte göra ändringar på dig bara för någon annan. När du mår dåligt är det du som är nummer ett. Ingen annan.

Ta upp det med den vän som du märker av börjar bete sig så. För då är det du som visat att det inte är okej och då blir det enklare för dig att ta avstånd själv när du känner av hur din vän känner.

Du är nummer ett och det finns alltid nya vänner att hitta!!

☾ Let’s Talk; Boys and Alcohol

Posted in Let's Talk

 

IMG_1806

Tänkte dela med mig av ett av mina mest populära inlägg från min förra bloggportal. Nämligen om pojkar och alkohol samt dess relation till depression. 

 

Pojkar och alkohol.

För två år sen började mitt psykiska mående verkligen märkas av. Jag menar jag hade klarat mig ända fram tills tvåan på gymnasiet vilket är rätt sjukt när jag tänker tillbaka på det. Men det var inte förrän efter mitt första förhållande i gymnasiet, i ettan med en söt kille i samma ålder som mig, som jag insåg att jag mådde bättre med en kille. När han då dumpade mig (strax runt min födelsedag precis som mitt ex haha) så bröt jag ihop totalt. Men insåg snabbt att oavsett om ett förhållande håller i 7 månader eller 7 veckor eller till och med 4 veckor, så fick jag uppmärksamhet på ett helt annat sätt.

Man kan säga att jag blev en ”junkie” för kärleken. Eller iallafall uppmärksamheten.

Jag älskar att läsa, kan sitta i timmar med en bra bok om kärlek och bara suga åt mig av allt. Men det är ju inte riktigt samma sak som i verkliga livet? Eller hur?

Så jag började skriva med killar över kik, snap och alla såna där sociala medier som var inne för två år sen. Och började dejta. Förstå mig rätt, jag höll mig till en kille och varannan månad mellan varje. För ingen lär ju märka att jag dejtar flera killar om det går 1 månad mellan varje av de.

Från Juni 2014 till Mars 2015 körde jag på i det sättet. Avverkade killar som andra avverkar sminkprodukter. Jag var bara ute efter den här känslan ni vet? Att en kille verkligen diggar en och jag kunde drömma mig bort med varenda av de killarna och se en framtid med de. Eller ”de”, mest mig i ett stort hus med massa barn och stor trädgård, hundar osv osv. Men killen syntes ju aldrig till i drömmen. Han var mest där för att borsta mitt hår och säga att jag är söt. Eller vacker. Jag är trots allt en stor flicka.

Hur jag märkte att jag gjorde något konstigt?

Det var när jag insåg att varje gång jag kom till mormor och morfar som bor några timmar bort, hade jag alltid en ny kille. Verkligen varje gång. Hur sjukt är inte det? Och då sågs vi ändå kanske varannan månad, perfekt timing till min nya kille eller hur!!

Men det var inte förrän runt jul jag märkte det, eller efter nyår faktiskt. Då jag hade mitt sista ”förhållande” med en sån rebound kille. Och juste, alla killarna dumpade mig. Med exakt samma ord. Exakt. Samma. Ord.

”Ledsen men det här kommer inte funka, du har för mycket personlighet och just nu måste jag tänka på mig själv”

Alltså, va? Klart jag har personlighet, jag är ju trots allt en tjej och alla tjejer är såhär eller hur?

Sen kom alkoholen.

Om ni räknat rätt var jag ca 17 år när jag insåg att det här, det här var bättre än terapi. Och billigare dessutom!! Men efter nyår, då var det 3 månader kvar tills jag blev 18 och kunde hitta ett ännu bättre alternativ till terapi. Alkohol.

Då blev det istället flörter på sociala medier och ”vi ses i dimman ;)” texter, snarare än förhållanden. Jag var den som sårade andra killars känslor. Jag var den som hade övertaget. Jag var den som mådde bra. Fast, gjorde jag verkligen det?

På vardagarna pluggade jag, tvåan på gymnasiet är trots allt värsta året så fick lägga allt sånt på helgerna istället. Men såfort det blev fredag så var det att ta fram festkläderna, alkoholen och bara köra all in. Sen hem runt 3, sova till 8 och jobba 9-16. Efter jobbet var det hem, sminka mig. På med festkläderna. Alkohol. Hem klockan 3. Vardagar med plugg. Fredag. Hem, byta om till festkläder. Alkohol. Hem klockan 3. Jobba 9-16. Hem, byta om. Alkohol. Hem klockan 3… Osv osv osv

Detta blev då min vardag fram tills april nån gång då jag hittade mitt ex, han trodde självklart att jag var en riktig partyprinsessa. När jag i själva verket hellre njuter av ett gott glas vin med musik och en bra bok hellre än att stanna ute hela helgen och inte kunna röra sig på söndagen.

Men, det var ändå tack vare honom som jag kom ur den spiralen. Så jag ångrar ingenting från förra året. Kanske att det kunde varit Filip istället för då hade jag kanske inte gått in i väggen haha. Kanske för tidigt att skämta om min sjukdom, men det är ju min sjukdom så jaja!

Om någon hade sett mig sådär och försökt hjälpa mig ur det så vet jag att jag hade älskat den av hela mitt hjärta.Och därför vet jag att om Du märker att en nära vän är likadan så kommer den uppskata att du vill hjälpa till. För nästa steg är utbrändhet och depression. Vilket man inte vill ha. Skulle inte ens önska allt det här på min värsta fiende.