Hur kunde jag bli så lyckligt lottad?

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Hej igen mina fina läsare. Nu är det söndag och sent som attans, för jag kan inte somna än så ligger och drar i mig av Filips doft. Den är nämligen kvar efter helgen. Jag kommer skriva ett nytt inlägg imorgon om helgen!!

För nu idag tänkte jag gå lite på djupet, något jag inte gjort på länge. Idag söndag är det exakt en vecka kvar tills jag och den finaste människan på jorden firar ett år tillsammans. Det är helt sjukt. Och jag är så lyckligt lottad som har honom. Jag kan inte undgå att tänka på hur jag mådde för ca ett år sen. Nu när det närmar sig vår ettårsdag. Och hur tacksam jag är över att jag fick kontakt med honom när jag fick den. Hur jag var nere på botten och inte fick den hjälpen jag behövde från vården. Att de bara gav mig medicin som skapar en motsatt effekt på folk som är överkänsliga, som jag. Och att alla de runt omkring mig verkligen tillsammans står för att jag orkade ta mig vidare. Till min mamma, min pappa, min syster, min farmor och farfar och mormor och morfar. Till hela min familj för att ni var där.

Men mitt största tack den går till min största kärlek. Jag kan helt ärligt inte ens tänka mig ett liv utan dig. Och jag kan inte ens skriva det här utan att bli emotionell. Men tack vare hans stöd och att han trodde på mig så tog jag mig en lång bit på vägen innan jag lyckades orka göra det på egen hand.

Jag blir bara så ledsen av att läsa om de andra tusen ungdomarna som inte hade en sån där klippa att luta sig emot. De där tusen ungdomarna som faktiskt just nu vilar bland änglarna.. ibland kan jag tänka hur kan jag ha haft sån tur och är här. När de andra inte är det? Men allt det är tack vare min familj och andra halva, ni som fanns där när vården svek mig. Och jag kommer aldrig sluta kämpa för att det ska bli ändring. Så att ingen mer ungdom ska behöva ta sitt liv bara för att de inte ser någon annan utväg från sin smärta. För tro mig jag har känt den, och det är få saker som man kan jämföra med den. Det är som att man kan känna hur varje liten del av hjärtat gör så ont att det är jobbigt att gå till toaletten. Hur hjärnan går på högvarv och de där rösterna i huvudet som säger ”att man lika gärna kan ta livet av sig, för ingen ändå vill ha en” till slut börjar få en poäng. Men samtidigt hur man så gärna vill göra bättre för att ens familj inte förtjänar att hitta sin dotter eller son (eller icke-kön) död på sitt rum. Vad är enklaste utvägen? Blod eller inte blod? Och hur de frågorna låter mer normalt i ens öron än frågan om man ska dricka mjölk eller vatten i skolan. När ingenting betyder något mer och rösterna har rätt.

Jag är så stolt och tacksam över att jag inte är en del av den statistiken, att jag i verkligen sista sekund drogs upp från min botten. Att alla de som drog upp mig tillsammans puttade mig högre och högre upp till ytan. Och tills jag till slut äntligen kunde andas igen. Nu i efterhand kan jag inte förstå hur de där rösterna kunde låta så kloka? För om jag bara hade vetat att jag skulle studera till att bli det min farmor var och att jag kommer kunna hjälpa så många barn. Eller att jag skulle vara tillsammans med mitt livs största kärlek och vara mer kär nu än innan. Då hade jag inte känt att rösterna hade rätt. Tack vare det har min lillasyster fortfarande sin storasyster, mina föräldrar sin dotter och mor/farföräldrar sitt barnbarn. Tänk om alla de tusen ungdomar som årligen förlorar sin kamp kunde få den hjälpen de med.

Hur kunde jag bli så lyckligt lottad..?

2 Kommentarer

  1. Majda säger:

    Så himla fint av dig att dela med dig av din historia och försöka hjälpa andra ❤️
    https://Nouw.com/miniochluna

    1. izahaggstrom säger:

      Tack så mycket fina du ❤❤