Lets Talk; skammen

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

IMG_0939

Något som jag går igenom väldigt mycket är skammen. Och då menar jag skammen över hur jag mår. För jag vill helst bara kunna svara att ”ja men självklart mår jag bra!!” även fast jag kanske inte alls gör det. Som igår t.ex, på julfesten så pratar alla om hur mycket de sålt och hur enkelt det är att bara plocka upp telefonen och bara ringa personerna. Men i mitt fall är det ju inte så. Jag menar jag har svårt nog att bara mejla någon. Och så kommer frågan om hur man mår. Vad ska man svara då? ”Jo men du vet jag vaknade upp imorse av en massiv panikattack som brände sönder mina kinder pga grät i 4 timmar och kunde inte äta något så har fått i mig kanske en cheese och två smörgåsar. Och så har jag svårt att säga nej så har jobbat för mycket bara för att jag är en sån empatisk person att jag hellre hjälper andra än mig själv”. Men nej, så säger man ju inte. Så jag svarade snällt ”det är bra, tack”

Jag känner verkligen hur jag bara blånekar allt som har med mitt mående att göra. Jag jobbar ändå lika mycket som alla andra, hjälper andra tjejer och killar som mår dåligt och tar på mig deras lidande. Lägger ner min egna tid på att hjälpa andra och få de att våga höra av sig till psykolog osv. Det tar på mina krafter. Men jag vill inte vara den personen som jag var för ett år sen. Jag vill vara den där starka modiga tjejen som alla ser upp till och som yngre tjejer och killar kan ta lite inspiration ifrån. Då menar jag självklart min inre resa och inte något annat ytligt.

Bara att skriva ut det där om hur jag har mått nu skäms jag över så otroligt mycket. För jag har ju faktiskt kommit så långt i min utveckling, jag menar jag kom ju ändå iväg igårkväll. Jag ska studera på distans och åka de där resorna till träffarna i Luleå. Jag ska. Jag kan. För några månader sen kunde jag knappt gå till Hemköp utan att bryta ihop. Så jag har verkligen kommit så långt. Men det är den där jävla (ursäkta språket) skammen som är i vägen.

Därför ville jag skriva ett inlägg om hur vi måste försöka se bortom skammen. Försöka att vara mer öppna, jag menar kolla bara hur coolt och öppet samhället ändå är idag. Det är så många som känner till psykisk ohälsa och det är så många som faktiskt pratar öppet om det. Tyvärr är det enligt mig för många som lider av det, bara de borde ju vara en wake up call att se hur många unga som mår dåligt av tex skola…

Men även där är det skammen som står i vägen. För man vågar ju inte säga att man inte klarar av att studera till högsta betygen och samtidigt jobba helst 1 eller 2 jobb. För alla andra gör ju det och det finns ju till och med tjejer som skriver såna där nyheter 24 krönikor om hur jag egentligen är lat som inte orkar göra det. För hon orkar ju, då orkar alla. Och det försämrar ju allt ännu mer.. Nu vågar man inte vara den enda som inte har jobb och har så mycket pengar att ett glas vin på storan? Det är typ enkronor i deras ögon. Eller den där svindyra Gant tjocktröjan som man gått och bara dreglat över köper de utan att ens prova. Såklart man vill vara så som de?

…. och så försöker man leva så i några månader, blir utbränd och måste hoppa av skolan. Allt pga skammen att man skäms över att säga: ”ibland mår jag inte så bra, men det är okej”