Tankar kring kärlek och tidigare år

Posted in Ångest/Depression, Let's Talk

Imorse vaknade jag av att snöplogen var utanför på baksidan/innergården och skrapade för fullt. Och då visste jag att snön äntligen är här! Det är verkligen så himla mysigt med snö, inte när man ska använda bilen och vi inte äger en snöskyffel så jag lär få stå med händerna och fötterna för att få bort snövallen de fixat bakom bilen… Men det löser jag och ska köpa en imorgon!!

Däremot så var det riktigt mysigt att gå omkring i morgonrock med en kopp rykande svart kaffe, stor frukost och en massa tända ljus. Då hade jag verkligen hemma-känsla och jul-känsla med allt vitt utanför. Älskar!! Ni vet när man äntligen börjar känna att man landat i hur vardagen är och att det faktiskt nu är min vardag och inte att jag väntar på att jag ska åka ”hem” igen, för nu är hemma där Filip är. Och jag älskar den känslan lika mycket som jag älskar honom.

Något jag tycker om att göra är att kolla tillbaka på äldre blogginlägg från min förra portal och se hur jag mådde då och sättet jag skrev på jämfört med nu. Minns faktiskt att jag gjorde nästan exakt ett sånt här inlägg för ungefär två år sen, mitt i en falsk värld av kärlek och lycka, där jag byggt upp en bubbla och inte kunde se verkligheten.. Tror att nästan alla tjejer någon gång har varit där och varit så blinda för sin kärlek till just kärleken. Att man inte vill något annat än att det ska lyckas, där var jag för två år sen. Det lyser igenom på alla bilder och alla inlägg hur blind jag var och naiv, bara för att jag så jättegärna ville flytta hemifrån, ha så som jag har nu och då skapade jag det för mig själv. Vilket gjorde att min depression bara blev ännu sämre och jag föll mer och mer istället för att bli starkare för trots att vi var två var det bara jag där. Om ni förstår? Nu så är vi två genom allt och det är självklart att man blir oense men sånt löser man tillsammans och blir ännu starkare som en duo.

Jag minns att jag drömde om livet där från minuten han kom hem blev det ett hem, för det var inte lägenheten som var hemmet utan det var honom och kärleken till honom. Att tända ljus, nåt bra på tv:n, varm chai, mjukiskläder och tofflor och bara ha det livet. Tro mig jag försökte verkligen, fler gånger under de åren, just för att då var det något jag längtade efter så mycket att jag skapade en egen verklighet som inte stämde överens med den verkliga verkligheten. Den som alla andra såg. Men så fort jag sa till mig själv att ”nej nu blir det inget mer dejtande på över ett år” så kom ju självklart min drömkille in i bilden först som en vän men sen växte det till något mer och nu nitton månader senare är han min allra bästa vän och partner. Precis som det ska vara. Jag tror lite det var poängen, jag skulle sluta leta för att hitta, eller bli hittad av, honom med stort H. Allt jag blev utsatt för som både barn och ungdom ledde till att få den allra bästa karma, min Filip och jag tror det var nyttigt att ha haft dåliga förhållanden eftersom att nu uppskattar jag allt han gör så mycket det bara går. För jag vet ju hur dåligt jag har haft det innan och det går inte ens att jämföra med hur det är nu. Allt blir bra till slut, det gäller bara att rida ut stormen och inte ändra sina värderingar, för när det väl kommer tillbaka så kommer det i mångfald.